DELA

Ett solklart fall av försummelse

Jag ska stämma mina föräldrar. För försummelse av barndom. Eller i alla fall för försummelse av idrottsliga framgångar i vuxen ålder. Det borde finnas någon sådan paragraf. I någon lagtext. I någon bok någonstans.
Det handlar inte om några stora summor. En snittlön räcker. Jag kan till och med nöja mig med en summa något under snittet. Jag är inte sniken. Men något ska de betala för att jag aldrig blev proffs i NHL. Som målvakt. Den position där jag hade som allra mest talang som ung.
Och jag kan lova. Hade jag tjänat gott med pengar i NHL så hade mina föräldrar fått en nätt liten summa att köpa sommarstuga för. Eller sportbil. Tänk på det pappa. Eller snarare. Du borde tänkt på det för femton år sedan.

De stod aldrig vid sidlinjen
och skrek. De pushade mig aldrig till det yttersta eller skyllde på domaren när jag inte gjorde mål. De sa alltid efteråt att jag gjort en bra insats. Även om jag inte spelat en enda minut. Så var mina föräldrar. Snacka om solklart fall. Försummelse så det skriker om det.
Och några talangscouter kan de heller inte beskyllas för att ha varit. Pappa var en sådan som snickrade landhockeymål, var med och spelade och organiserade lag på gatan. Sådant trams. Det gör väl vilken pappa som helst. Vaddå umgås med sin son!
Jag ville ju att han skulle stå bakom målet och ge mig tips när jag, med en ihopskramlad målvaktsutrustning (som givetvis pappa plockat samman till mig), räddade tennisboll efter tennisboll som i hög fart från grannens högerhookade klubba ven genom luften. Konstruktiva och givande tips som att jag var dålig eller det lataste han sett. Och framförallt ville jag att han skulle skälla på mig varje gång jag släppte in ett mål. Eller åtminstone titta på mig med en besviken min.

Det är ordentliga pappor det
. Det är sådana pappor som aldrig hamnar i rättegång för försummelse av barndom. Det är sådana pappor som ser sina söner spela i NHL och tjäna stora pengar. Som sedan pappa snor åt sig. Genom tvivelaktiga skatteaffärer. Så att han sedan kan komma i medelålderskris, skilja sig från mamma och köpa en Porsche. Det är ingen tramspappa. Det är en riktig pappa.
Det är en sådan pappa som ser talangen i sin son. Som plockar honom bort från gatan, kör till närmaste ishall och kränger en målvaktsutrustning över honom. Och som sedan sätter sig på läktaren. Buar när sonen inte får spela, klagar på honom när han väl får det och spottar åt domaren efteråt. En rejäl pappa helt enkelt. Ingen myspappa som snickrar hockeymål och gör high-fives med sin son.
Ingen pappa som försummar en talangfull ishockeymålvakts karriär.
See you in court, pappa!

JOHAN LARSSON