Ett kvitto på en halv arms längd
Jag nämner inga namn, men i min familj finns barn som likt Egyptens gräshoppor landar över dagens matinköp. Det bara prasslar till över bröd och pålägg och så är det som var tänkt till tre dagar borta. Om man försiktigt antyder något i den riktningen så kommer mycket snabbt motfrågan: ”Får man inte ens ta en macka om man är hungrig.”
Javisst. Fjärran vore det från mig att neka mina barn maten. Det är bara så osannolikt…mycket. Från detta tillstånd, som säkert alla som har växande barn känner igen, är steget kort till vad maten kostar. Och det är kort och gott för mycket.
Eftersom detta tycks vara de tunga bekännelsernas vecka ska jag komma med en till: I somras handlade jag på Willys. Mycket. Jag sparade kvittot, som var en halv arm långt. Ibland tittar jag på det och jämför med mina kvitton från de åländska butikerna och tänker på vad jag kunde göra med pengarna jag kunde spara på att sätta i system att storhandla i Sverige.
Jag gör det inte, men det är bara för att jag är för lat och bekväm för att sätta mig på färjan för att handla mat. Inte missunnar jag någon åländsk köpman vinsten, absolut inte, och jag är en god och trogen kund i de butiker jag frekventerar.
Men ibland känns det väldigt surt att så mycket av mina slantar ska gå till maten.
Åland 24 har en politikerfråga om blöjpriserna och vad man på politisk väg ska göra åt saken. Två olika typer av svar kom det. Antingen ska landskapet höja bidrag och avdrag eller så är det företagarnas sak att fixa och det offentliga ska inte lägga sig i.
Ok. Men då tycker jag att näringsrätten ska bort. Då vill jag kunna välja det billigare om jag vill, inte vara tvungen att köpa dyrt för att alternativen saknas. På vissa produkter som barnfamiljer bara måste ha är prisskillnaderna så stora att det är bara löjligt med att skylla på dyra transporter. Det kan väl inte kosta flera euro per paket att köra blöjor och välling från Norrtälje till Mariehamn. Åtminstone gör det inte det när man själv sköter körandet.
Jag vill helt enkelt inte att murarna som skyddar Åland mot omvärlden ska upprätthållas med mina pengar, eftersom jag ändå inte tror på såna gränser i en gränslös och globaliserad värld.
Och jag vill inte få högre barnbidrag av landskapet för att kunna föda mina hungriga pojkar, för det är mina pengar det också, genom skattsedeln.
