Envis som få
Japp, det är precis det jag är. För att nämna en bra sida av mig själv.
Ja, det kan vara till en bra fördel vissa gånger men sen kan det bli helt åt andra hållet förstås. Särskilt för sådana som envisas tillbaka när jag en gång har bestämt mig för något. Jag var även lite fundersam om jag skulle sätta mig ner och skriva en spalt alls. Men ibland lyckas väl även jag ge med mig.
Oftast om jag nu tycker något är intressant och om det går som jag vill förstås. Annars har jag mina stora ögon som brukar rädda undan mig från saker jag inte tycker är så kul. Ända sedan jag var liten har det ju alltid funkat, men de funkade säkert lite bättre då. Men jag tycker ändå alla ska vara lite envisa.
Hellre det än att bara göra som alla andra vill, eller?
Fast det finns ju gränser. Jag minns när jag var ungefär i 11- eller 12-årsåldern, jag önskar jag kunde säga att jag var yngre än så men tyvärr. Men då mitt intresse för hästar väcktes – eller det var ganska milda ord, jag var en väldigt hästtokig tjej. Jag önskade mig inget annat i världen än en egen häst.
Men metoden att bara vara envis funkade inte alla gånger på mina mamma. Inte för att lyckas få en egen häst i alla fall.
Jag måsta vara extremt jobbig och påminna henne varje dag för att hon med all säkerhet inte skulle glömma bort det. Jag ville nästan säkert tapetsera hela huset med lappar om hur mycket jag ville ha en häst. Till dess att hon till sist gav med sig. Och voilà! Jag fick min häst.
Bortskämd unge som jag nu var – och kanske fortfarande är, lite. Jag har en snäll mamma helt enkelt som har en krävande unge som mig. Kunde ju inte ha slutat bättre liksom. Heh…
Skämt och sido, jag gillar hästar ännu. Jag brukar fara och hälsa på min förra islandshäst, han är minst lika envis som jag.
Tror han var mer åsna än häst många gånger. Men det var det som gjorde honom speciell. Well, det jag tror jag vill förklara med det här är att man inte ska ge upp saker så lätt som betyder något just för dig. Nu menar jag inte att man ska nojsa sönder sin morsa eller någon annan för att få sin vilja igenom.
Men att våga och vilja nå sina mål. Små som stora, det spelar ingen roll.
Men nu ska jag inte predika allt för mycket.
Jag vill i alla fall avsluta med att jag har trivts bra här på Nya Åland, inte för att vara jobbigt smörig nu. Men det är nog bästa praktiken jag haft.
Det ni, fast någon journalistnisse blir de nog inte av mig inte, förlåt.
Men jag tackar er för tiden här.
