En utlämnande och självkritisk bekännelse
Jag funderar ofta på vad mitt jobb egentligen går ut på. Jag vet naturligtvis vad som förväntas av mig i form av opinion, ledarskap och administration, men vad betyder det att vara chefredaktör, i andras ögon.
Det hände mig för rätt länge sen att en dam som kom på besök tittade förbryllad på mig och sade: ”Jag trodde att du var större.”
Kanske är uppdraget större än jag.
På Nya Ålands högst demokratiska redaktion är det ingen idé att jag försöker mig på några chefsfasoner för då blir jag snabbt satt på plats, men ändå är det många läsare som tror att det är jag som bestämmer vad som ska stå i tidningen, och att det är jag som dirigerar vad mina högst självständiga och kaxiga kolleger ska skriva.
Det kan jag drömma om. Jag är stolt över min tidning och mina kollegers arbete, men det är vi som producerar den, absolut inte jag.
Det finns folk som tydligt kan läsa in budskap i det jag skriver som jag aldrig själv tänkt, men vem är jag att säga att de har fel. Kanske är chefredaktörsjobbet som ett konstverk, att skönheten (eller sanningen) ligger i betraktarens ögon. Kanske är mina texter helt autonoma när de lämnat mitt tangentbord?
Vad jag tror är att folk i allmänhet bildar sig bestämda uppfattningar väldigt snabbt. När sedan något är bestämt så är det väldigt besvärligt att ändra sig.
Rena bekvämligheten talar emot att man skulle låta nya argument eller ny kunskap styra sig. Och när man väl avvisat saker ett par gånger så är det stört omöjligt att ändra, för då är det något som man alltid tyckt och alltid varit.
Därtill, och detta är verkligen inte smickrande för mänskligheten, är vi i regel väldigt avundsjuka. Om någon annan har något vi själva inte har så är det orättvist. Förmodligen är det också något lurt med det. Så skapar vi kopplingar som till förstone är godtyckliga och sedan snabbt blir sanningar.
En rik människa är per definition en utsugare och maktmänniska. En politiker är korrupt. En journalist ljuger. En läkare bryr sig inte. Och allt det där är naturligtvis inte sant, men det passar så oändligt bra in i våra bekväma schabloner.
Låt mig avsluta med en självkritisk och utlämnande bekännelse. Det gör ont när folk skriver elaka saker om mig, speciellt när de inte är sanna. Jag har säkert under mina dryga tio år som ledarskribent sårat en massa människor. Det beklagar jag.
Men för i jessu namn. Nån måtta får det väl vara. Valåret har knappt börjat och vi draggar redan i gyttjan efter skällsord!
