DELA

En usel tid för pessimister

Efter flera dagar av ruvande mörker kan man i dag se handen framför sig när man går ut vid lunchtid.
I butikskön med mina lunchsallader tänker jag att det verkligen kunde behövas en liten färgdusch över oss alla. Där står vi, i brunt, mörkgrönt, mörkblått och svart. Jordfärgade, jordbundna, glåmiga och nollställda. Ingen pratar högt. Ingen skrattar. Expediterna får fram ett dämpat, professionellt hej när man kommer fram till kassan, men summan av utbytet är hur mycket värme man lyckas få in i sitt ”tack” när man får kvittot som man sedan i den lilla pappersgropen i änden av kassan.

Bara för en månad sedan var det givet att man kunde hinna med en rask springtur efter jobbet. Nu är det knappt så man orkar städa undan efter middagen, innan tv-soffan och den mjuka filten slukar en fram till kvällsteet.
November är en skitmånad. En kokong-månad när man måste spinna värme, vila och vätska omkring sin känsliga personlighet och sitt hudlösa själsliv.
All tröstmat i världen är gjord med november i åtanke, särskilt allt fett, sött, salt och kladdigt. Det beska, det syrliga och krispiga får vänta till januari nu. Allt har sin tid.

Medan jag sitter här och gnäller inställer sig en annan tanke. Den högsta njutningen just nu, vet ni vad det är? Det är när man vaknar 05.45 på morgonen och inser att man har en timme och 15 ljuvliga minuter kvar innan man måste stiga upp. När man njutningsfullt kan sträcka ut en fot till den svala ända av sängen och sedan dra in den i värmen igen, vända sida och borra ner huvudet i kudden.
Aah. Jag börjar nästan gråta av längtan. För att inte tala om när man vaknar igen, 15 minuter senare, och inser att det fortfarande inte är dags.
Det uppväger (nästan) den tredje gången, då när klockan faktiskt ringer och man inte kan begripa vart en hel timme tog vägen.

För en pessimist är november en tuff period. Alla andra tider på året är bättre. I november kan man ju helt enkelt inte se fram emot nånting som kunde vara värre. Inför sådana strålande framtidsutsikter kan man bara längta framåt, till den ljuva tiden kring midsommar då man kan säga, inte utan triumf i rösten: ”Snart börjar det ju bli mörkare igen.”

Kom ihåg, kära vänner och läsare, att i november ska man vara snäll. Man ska krama sin familj och sina vänner, säga att de är vackra och fina, skratta åt dåliga skämt. Och det är inte för att det snart är jul, utan för att man ska överleva.
Jag vet att det är så, men det finns säkert någon som har en mer vetenskaplig förklaring.

NINA FELLMAN