En tramptraktor räcker
Så var det dags för femåringen att bli sex.
Och i häpnaden över att plötsligt ha ett så stort barn, skulle det också ordnas kalas.
Vi körde retroklassikern från åttiotalet då vi växte upp: vi skickade ut barnen på gården där de fick sköta sig själva.
Jag beundrar de som orkar ordna temakalas och arrangera lekar. Jag orkar det inte. Dessutom är jag rädd att det ska gå konkurrens i det där; att barnen (och föräldrarna!) börjar jämföra storleken på godispåsen (eller klaga om de inte får en), att underhållningen ska bli för avancerad och att barnkalasen blir ett sätt för föräldrarna att skryta över hur mycket tid och pengar de har, istället för en fest för barnen.
Jag hör skräckhistorier från mina vänner i Helsingfors där barnkalasen hyrs in på dyra aktivitetscenter och där de gästande barnen får fler presenter än födelsedagsbarnen. Vi har inte råd – inte lust heller för den delen. Det är ett barnkalas det handlar om, inte ett kungligt bröllop. En utklädningslåda och några tramptraktorer har hittills räckt utmärkt.
Det är inte så att jag motsätter mig barnkalas som ordnas i simhallar och på caféer. Tvärtom kan det vara en utmärkt lösning om föräldrarna inte orkar fixa allt själva. Då ettåringen blev två för en månad sedan hyrde vi in oss på Brostugan i Nykarleby. Alla släktingar och gudföräldrar råkade vara på plats, det var perfekt att alla kunde träffas. Det var också perfekt att komma till ett färdigdukat bord. Det enda vi gjorde var att blåsa upp ballongerna.
Disken lämnade vi bakom oss då vi gick. Istället hade vi en räkning i handen. Och det är väl det som är problemet, att trenden går mot att alternativen minskar. Endera betalar man dyra pengar eller också arrangerar man själv ett mindre kungabröllop – som också kostar. Jag kan inte tro att alla barnfamiljer plötsligt är rika som troll. Det måste finnas många som inte har råd med de kalas som förväntas.
Och vad gäller serveringen på sexårskalaset: chokladbollar verkar vara det enda som behövs. Spelar ingen roll att man står där med sina sju sorter. Det är de färggranna chokladbollarna händerna sträcker sig efter.
Vi brukar bjuda släktingarna på samma kalas som barnen. Jag tycker det finns en poäng i att generationerna inte segregeras utan att barnen finns äldre människor än deras föräldrar. Poängen är förstås också motsatt, det kan vara bra för äldre släktingar att se smått folk.
Vi brukar också bjuda föräldrarna till barnen. Dels för att jag inte riktigt vågar ansvara för andras, ganska små barn, i flera timmar. Men också för att det faktiskt är trevligt att lära känna sina barns kompisars föräldrar. På dagisgården hinner man inte prata mycket, men nu hann vi diskutera framtida skolgång och barnens utveckling med varandra. Sånt är stärkande för det ibland skraltiga föräldrasjälvförtroendet.
Så där satt vi och drack kaffe medan barnen bakade kakor i sandlådan och skördade morötter ur landet.
Det var ett bra kalas. Slappt.
