En taxichaufför är en man med glatt humör…
Jag kan inte uttala mig om de åländska taxichaufförernas humör, men i huvudstadsregionen är tydligen stressen större har jag fått erfara. Det börjar redan i ankomsthallen på flygfältet. Jag går fram till taxibolagets disk.
Jag säger på svenska: Jag skulle vilja åka till Munkshöjden.
Ung man bakom disken: Do you speak English?
Jag på svenska: Jo, men kan du finska?
Ung man på finska: Klart jag kan, det här är ju Finland.
Jag på finska: Jag undrade bara när du ville prata engelska.
Jag blev inte Dagens ålänning i hans värld den dagen.
Men chauffören i taxin var hur trevlig som helst när vi försökte översätta den adress jag hade på svenska till en på finska som passade in i hans GPS.
På hemresan hade jag bråttom och kastade mig in i taxin och utropade min destination. Tydligen smittade min iver av sig på chauffören vilket visade sig under den fortsatta färden. Helsingfors stad kämpar precis som Mariehamn med att få bort de stora snövallarna som blivit kvar efter plogningen.
I en kurva lastade en grävmaskin snö på ett lastbilsflak. Precis före vi passerade satte sig lastbilen i rörelse och tappade samtidigt ett lass med isiga snöklumpar på vägbanan. Min chaufför viftade och pekade ilsket, men lastbilen körde sin väg.
Min chaufför fick stiga ur bilen och lyfta undan snöklumparna för att kunna fortsätta färden. Han muttrade ilsket för sig själv och gav grävmaskinen det onda ögat. Nu gick det undan.
Men plötsligt var det ett trafikljus som inte ville slå om till grönt. Jag hann inte notera det förrän min chaufför började slå händerna i ratten under ilsket muttrande på bruten svenska. Jag försökte säga att det kan bero på att det pågick en brandutryckning på den vägen som hade grönt ljus och man kanske ville låta brandbilarna ha grönt ljus.
– Det har ingenting med saken att göra, slog min chaufför fast samtidigt som han passade på att slå till ratten för tjugonde gången.
Jag bestämde mig för att hålla tyst. Jag var trots allt imponerad av att han både skällde och muttrade på svenska så att jag skulle förstå.
Slutligen slog det om till grönt och rallyt fortsatte. Men inte tillräckligt snabbt för min min chaufför. En bil i den snabba filen fick en dos av hans charm. Vi körde upp bakom bilen så nära det gick utan risk att min chaufförs bil skulle repas. När inte det fungerade började min chaufför blinka för omkörning. Jag kan påpeka att omkörning inte var ett alternativ eftersom vi körde i den filen som var längst till vänster.
Efter dessa sublima små vinkar föll polletten ner för föraren i bilen framför. En snabb gir till höger och min taxibil var förbi som en jagad vessla.
När vi slutligen var framme vid slutdestinationen och jag steg ur bilen kändes det som om jag rörde mig i slow motion.
Livet är stressigare i huvudstaden.
