En tanke om påverkan
Droger. Så fort ordet yppas eller knackas fram på en flimrande dataskärm blir det spänd stämning. Minnen av grundskolans surrande OH-apparater, höttande fingrar och överkryssande cannabislöv hägrar i bakhuvudet. Efter ett bloss, en tablett, ett rus eller ens en fundering på saken kommer man sitta där med kanylen i armen, helt utmärglad på en parkbänk i en lite för stor munkjacka, med förvrängd röst och rutor för ansiktet.
”Det började med en cigg va”, kommer man, av någon anledning, att sluddra fram på söderslang samtidigt som man fingrar lite darrigt på tröjmudden.
Ett problem med droger är att de är så svåra att diskutera. Antingen är man avslappnat och spexigt för, eller också rabiat och surkärringsilsket emot. Om man får tro förespråkarna för legalisering av cannabis är det så gott som ingen fara alls. Typ nyttigare än cigg och öl. Och botar cancer. Så egentligen är det ju bättre än att inte röka alls. För man blir ju bara lite glad. En stund.
Motståndarna däremot slår på stora trumman och varnar för psykoser, psykisk ohälsa, flashbacks och ett förslöat, omoget sinne som liksom aldrig går att återställa. Ord som trillar bort ur huvudet och långvariga sömnstörningar är bara förnamnet. Det är ju ändå hjärnan det handlar om.
Hjärnan, ja. Denna förringade fettklump till organ. En kapsel inlåst i huvudet som bara matas med tråkiga kommandon. Ät, sov, arbeta. Tänk så skönt att istället låta hjärnan få låsas upp och blomma ut till sin fulla potential. Tänk om Super Mario hoppade högre, om skämten på kafferasten var lite extra roliga eller om färgerna framträdde lite klarare!
Men då kommer återigen ett problem och visar upp sin fula nuna. För till alla drogliberalas förtret är det inte helt riskfritt att mixtra med hjärnan. Det verksamma ämnet i marijuana och hasch stannar exempelvis kvar i hjärnan i flera veckor efter att Super Mario hoppade sådär högt. Och händer det relativt ofta så tror hjärnan, som den lata fettklump den egentligen är, att den inte behöver tillverka kroppens lyckohormon själv längre. Istället kan den bara äta av det här preparatet som så behändigt har klämt ner sig bland fettvalkarna.
Om kroppens belöningssystem slås ut betyder det ju att man aldrig kan bli glad av sig själv. Vilket betyder melankoli. Vilket betyder van Gogh och hans avskurna öra. Ja, ni fattar.
Droger som diskussionsämne är kontroversiellt. Det dyker alltid upp jämförelser med alkohol, cigg, spelkort och annat man kan bli beroende av. Men i sitt stilla sinne kanske man kan fundera på om man vill leva i världen där Super Mario hoppar lite lagom högt.
Eller leva i en värld där Super Mario är den enda personen som räknas.
