En stor dag på en liten lekplats
Titta pappa! Jag gungar i världen högst, ropar pojken.
Det har tagit någon minut men nu har han nått en personlig rekordhöjd utan att någon gett honom fart.
Jag följer honom med blicken. Han lutar sig bakåt och böjer sig framåt i rätt ögonblick. Han har knäckt koden och lyckan i det ögonblicket är fullständig.
Det gäller både far och son.
Hur många gånger har jag försökt visa honom hur han ska få gungan att röra sig framåt och bakåt utan hjälp? Kanske hundra? Och alltid samma vresiga svar:
– Pappa, jag kan inte.
– Jo, om du gör så här….
– Nej, jag kan inte!
Och så fick jag fortsätta ge honom fart.
Så en dag kan han. Så där bara. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Högre och högre.
Han vill att sommarlovet ska ta slut så att han kan visa dagispersonalen att han inte behöver någon hjälp längre.
Efter en kvart hoppar han av gungan och går bort till en sandlåda.
En minut senare är han tillbaka och ger sig upp mot de svindlande höjderna igen. Jag stannar vid sandlådan med hans lillasyster och är inte det minsta rädd för att han ska falla av.
En flashback till sextiotalet.
Jag sitter på en cykel utan stödhjul som hålls upprätt av någon som är större än mig. Fötterna når ner till tramporna. Så släpper medhjälparen taget och…. jag faller inte omkull. Nej, jag trampar och vinglar framåt över gården, längs en stenlagd gång utanför Janssons hus och till lekstugan bortåt maleriet. Där stiger jag av cykeln, går in och ut igen efter fem sekunder.
Jag säger högt att jag ska fara på arbete. Och jag kommer upp på cykeln och iväg utan hjälp.
Efter det kan jag cykla till Björsby skola på en landsväg så smal och hårt trafikerad att jag i dag inte fattar att ingen liten fotgängare eller cyklist blev påkörd.
Tillbaka till 2019 och gungan.
Pojken har passerat en av livets små milstolpar. Vad blir nästa utmaning? Klart att grabben ska ha en cykel. Och en cykelhjälm, förstås.
I däckgungan bredvid sitter hans lillasyster, som för en stund sen var på vippen att falla huvudstupa i marken, och kräver ”mera fart”.
– Jag gungar också i världen högst, säger hon.
– Nej, det gör du inte, säger pojken, mån om att hans triumf inte ska förringas.
Det här är hans stora dag. Snart är det hennes tur.
