En speciell smak
I förra veckan passerade jag, på semestern, en korv i ett spanskt delikatessfönster. Den såg utomordentligt läcker ut. Men jag skalv när jag såg den. För den såg ut som en … En … En andouillette.
Och som jag så många gånger under min tid i Paris fick höra, har andouilletten en ”mycket speciell” smak.
Vi tar det från början. Huset i Eckerö skulle byggas om och familjen emigrerade till Paris i ett halvår – som bekant kulturens, särskilt matkulturens huvudstad.
Många var de läckerheter jag där besmakade. Gåslever, grodlår och kaninstuvning. Råbiff, ostron och vaktlar. Fransmännen äter verkligen de där grejerna man annars bara läser om i samband med romerska orgier och krögarna uppmuntrade oss alltid med stolthet att pröva allting.
Utom en rätt. En lustig liten bondkorv vid namn andouillette.
Den ville de inte att vi skulle äta.
Det var som att bara invigda fick beställa den.
”Är ni säkra?”, frågade kyparna oss när vi försökte. ”Har ni testat den förut?”
”Nä men den ser god ut”, sa vi.
”Alldeles säkra?”, sade de. ”Den smakar lite … speciellt.”
”Hurdå speciellt?”
”Bara .. speciellt. Testa pannbiffen istället!”
Gång efter annan försökte vi förstå det SPECIELLA med den där förbannade korven. Var den ohygglig kryddig?
”Nej, den är mild.”
Var den motbjudande seg och grynig?
”Nej, väldigt mjuk faktiskt.”
”Jag tar en!” försökte jag för femte gången.
”Testa vår crêpe istället!”
Mysteriet djupnade. Var och varannan krog serverade andouillette till lunch, men bara fransmän fick ta in den.
Till sist kom brorsdottern Mona ner och hälsade på. Vi gick ut och åt lunch. Och hon krävde att få in Mysteriet. Inte bad, krävde.
”Ge mig en andouillette”, befallde hon och kyparen drog sig bleknande undan.
Korven anlände. Den såg fantastisk ut. Mona skar upp en bit och luktade på dess märkligt veckiga insida. Hon ryckte till och tog en pytteliten tugga.
”Jaha”, sade hon sedan och la ifrån sig gaffeln medan hon svalde hårt. ”Jaha.”
”Hur smakar det?!” skrek vi andra.
”Lite … speciellt”, sade Mona.
Då slet jag åt mig gaffeln.
Och ja, den smakade lite … speciellt. Ty den var gjord av den veckade tjocktarmen av en gris. Och den hade samma doft och samma smak som, tja, hur ska jag säga. Alltså, den påminde om … Det vill säga, aromen liknade …
Okej. Den smakade 100 procent rumpa.
Så, bäste gastro-resenär, uppsök med fördel Paris. Men lämna andouilletten åt fransmännen.
