En söndagstur med tyngd
Först uppför backen till vändplan. Drar lite i linnet som plötsligt känns för varmt. Fukten gör att det klibbar på ryggen innan jag ens börjat springa. Nya springstrumporna från Stadium otroligt varma. Av beskrivningen på paketet förstod man att det minsann inte var några vanliga strumpor, utan högteknologiska underverk med alla möjliga fina egenskaper. Ventilation hörde tydligen inte till.
Börjar springa lätt nerför backen. Huj vad det går, och så lätt det känns. Inga smärtor nånstans. Nästan så jag vågar mig på lite studs i stegen.
500 meter senare är det redan pensionärslunk. Shortsen vill åka upp mellan låren. Kryssar mellan äckliga sniglar och snigelrester på cykelbanan. Särskilt äckliga är de högar av odjur som kalasar på sina egna döda släktingar.
Andningen kommer igång. I sluttningen ner mot Sviby-bron känner jag mig riktigt stark igen, och den nya cykelbanan är en gåva från ovan. Efter två-tre kilometer känns det som jag kunde springa hur länge som helst, fast rackarns varmt är det.
I backen upp förbi Sviby dagis rinner svetten längs kinderna. På den tiden jag inte motionerade tyckte jag det var ett ytterst pinsamt tillstånd, det där när man svettas som en gris och är alldeles röd i ansiktet och knappt kan prata. Nu är jag ganska imponerad av att jag kan uppnå det tillståndet och ändå fortsätta springa.
Det doftar otroligt gott. Mustigt, örtigt , dilligt. Diken och vattenpölar nästan ångar i värmen, och jag undrar vad som på lång sikt händer med den nordiska floran om klimatet faktiskt blir varmare.
På Sviby-rakan blir det riktigt tungt. Benen blir som cementklumpar och spänsten är helt borta. 100 gånger i minuten funderar jag på att gå i stället. Fötterna värker och för miljonte gången tänker jag på att jag borde köpa nya skor. Den sista kilometern går på ren vilja, för egentligen orkar jag inte mer och känner mig tung, trött och gammal.
På sista stumpen, vid begravningsplatsen möter jag en annan joggare, och sträcker lite på mig. Jag är en av oss som springer.
I sista backen vill jag nästan spy, men så fort jag stannar vill jag fortsätta igen, ända fram till vändplan där jag startade.
Efter fem minuter kan jag andas igen. En arbetsseger. Inga stilpoäng i dag, men jag kom runt.
På kvällen leker jag häst med granntvillingarna. Då känner jag den rättfärdigas tyngd i vadmusklerna.
Nina Fellman
