En söndag i januari
Snöstorm utlovas. Under natten till söndag ska den efterlängtade vintern komma. På lördag kväll ser jag (givetvis på Facebook) hur snön kommer till Helsingfors, sen till Åbo, så till Stockholm. Folk jublar och grämer sig. Jag ser ut genom fönstret. Vindstilla. Inte en flinga.
På söndag förmiddag kommer den första vilsna snön. Någon storm är det inte fråga om. Snarare är det ett snöfall som påminner människan om att bara man knogar på, bara man envist faller flinga för flinga, så blir marken till sist täckt, man når sitt mål.
Det är lämpligt att snön kommer lagom till julutsopardagen. Julstjärnor och glitter kan inte tas ner utan att något annat livade upp.
Barnen vallas utomhus. Det tunna snötäcket är lagom för att göra gångar i. Hemliga trädgårdar uppfinns, löpbanor kring huset plogas fram. Den sista biten jullimpa äts upp då de kommer in igen.
Jag köper tomater. Åländska, av någon anledning jag inte själv riktigt förstår. Tomaterna påminner både i färg och smak mer om apelsiner än tomater. Stackars små fula tomater, de har drabbats av solbrist.
På kvällen smörjer jag in mitt ansikte med undergörande kräm. Varje skavank syns, varje rynka och fläck. En mystisk svullnad har uppenbarat sig under näsan. Den lyser som ett stoppmärke. Stackars lilla människa. Jag har drabbats av solbrist.
Ibland har jag en känsla av att uträtta stordåd. Jag kanske inte uträttar faktiska underverk, men har ändå en känsla av att förflytta berg. Den här söndagen gör jag ingenting stort. Veckans målbild är att inte servera pasta med korv och pesto en enda dag. Det känns nästan oöverkomligt.
Mitt nyårslöfte var att städa en kvart om dagen. I glappet mellan att barnens läggning och tv-soffan skulle jag klämma in femton minuter undanröjning. Det skulle räcka långt, räknade jag ut. Massor med energi skulle framröjas tack vare att hemmet inte bara var välstädat på fredag eftermiddag när städerskan precis gått hem.
När barnen är lagda petar jag i klädhögen med foten. Aj sjutton. I morgon.
Och jag kan berätta att det finns en hel del energi i att strunta i sitt nyårslöfte också. Kanske särskilt om nyårslöftet inbegriper städning.
På måndag morgon väcks jag av ett främmande ljud. Ljudet flyter ihop med drömmen som utspelar sig en blommande julidag och jag förstår inte skramlet. Jag begriper sen. Det var plogbilen. Detta främmande väsen.
Jag äter mina bleka tomater och bekymrar mig om benen. Låren blir alltid rödprickiga i kyla. Man kan inte ha flera lager benklädnader hela dagen på jobbet, det blir för varmt. Långkalsonger eller inte? Det känns som en lagom stor fråga att bekymra sig över en måndag morgon.
Snart får jag större bekymmer. Cykellåset är fastfruset. Det är obegripligt. Så kallt är det inte. Jag får gå. För varje steg känner jag hur låren blir alltmer rödprickiga. Jag lever äventyrligt.
