En söndag här och där
Det händer hela tiden att folk får cancer, hjärtinfarkter och andra hemska sjukdomar.
Folk envisas med att dö. De skiljer sig och lämnar sina barn vind för våg, eller grälar om dem så att det är bara trasor kvar. Folk super ner sig. De knarkar. De misshandlar varann och skriker hemska destruktiva saker.
I söndags var en dag när all denna påträngande verklighet kändes mycket avlägsen. (Detta var alltså före kl 20.00, när vallokalerna stängde).
Det var som om någon däruppe bestämt sig för att lägga en himmelsk ostkupa över Åland och Njutargränden, sockra på med vårblommor och små glada barn, ge oss vuxna ett litet projekt (ett vingligt garage som behövde rivas) och sedan få vinden att mojna precis när abborrarna skulle grillas.
Det var en dag när ogräsrensning blev tillbedjan, krattning blev meditation och däcksbyten en ren fröjd. Det var en dag när grannar gick fram till varann och frågade; Kan vi ha det så här bra? Tänk om någon skiljer sig.
På kvällen när jag kollade internationella nyheter i väntan på mera valresultat läste jag om striderna i Misrata i Libyen. Om en regim som skjuter urskiljningslöst på sin egen civilbefolkning.
I måndags kväll läste jag vidare i en roman som bland annat skildrar en soldat som under första världskriget deserterar under striden om Ypres. Han bara går iväg, efter att ha deltagit i en stormning upp ur skyttegravarna, över ingenmansland och ner i en granatgrop med lik i olika stadier av förruttnelse.
Allt skrivet med mycket detaljerad men distanserad sakprosa som bara gör det hemskare.
Ska man skämmas då, för att man haft en osannolikt ljuvlig söndag med goda vänner, barn, sol och samvaro? Kommer balansen att jämnas ut i morgon, så att njutningen balanseras av lika delar lidande, eller har just vi bara haft den oförskämda turen att vara födda just här just nu, och därför helt oförtjänt får njuta av ett gott liv, god hälsa och trygghet medan andra, lika oförtjänt svälter, lider, är rädda och olyckliga?
En djupingfråga. En retorisk sådan.
Om jag bodde i Misrata skulle jag ge vad som helst för att ge mina barn möjligheten att bo i Mariehamn. Jag skulle ljuga, stjäla och prostituera mig. Vi som har det så bra kan inte stänga våra gränser.
