DELA

En solig dag på Medelhavet

Det är fredag kväll och jag sitter på fördäck på en sliten fiskebåt. Vågorna går på havet och horisonten kommer in i mitt synfält, lika rytmiskt försvinner den mellan vågorna.

Jag har tillsammans med mina resekamrater varit på väg i flera veckor och min resa ska nå klimax på den här fiskebåten. Snart ska jag få uppleva någonting jag länge har drömt om.

Vi är för många ombord.

Jag kände mig lite orolig när vi gick på båten men vad vet jag om fiskebåtar. Jag litar på kaptenen som säger att det inte är någon fara. Jag förstår att han vill tjäna så mycket pengar som möjligt men tror inte att han skulle riskera våra liv för ett par euro mer. Så jag sätter mig på fördäck och fokuserar på horisonten, mår illa men försöker ta mig igenom det. Det som väntar på andra sidan är värt det, har jag förstått.

Resan tar längre tid än vad som utlovats.

Många ombord börjar bli oroliga, dricksvattnet börjar sina och solen är stekhet. Vi måste snart komma fram tänker jag, annars kan det här gå illa.

Plötsligt händer det som inte får hända. En större båt uppenbarar sig, fortfarande långt borta men vi ser att det finns människor på däck. Den dyker upp mellan vågorna och försvinner igen.

Mina medpassagerare springer över till babord för att fånga båtens uppmärksamhet och båten börjar luta mer och mer. Vågorna är stora.

Panik utbryter.

Helvete, tänker jag. Tillbaka fort nu så vi inte välter men det är redan för sent. Båten går mot slagsida. Horisonten försvinner och stora vågor är allt som finns kvar. Jag försöker hitta mina kompisar. Jag är en av de få som kan simma någorlunda. Skriken tynar bort i vågornas ljud.

En timme går. Jag böjar bli trött i armarna, kan ännu parera vågorna men kroppar är i vägen överallt, jag känner igen dem.

Två timmar går. Jag börjar förstå att jag inte kommer att klara mig. Jag känner knappt mina armar och ben längre. Till sist kommer jag fram till mitt mål, Europa, men det är för sent. Jag och 700 andra klarade inte resan, klarade inte av att kämpa mot vågorna.