En praktikants bekännelser
I två veckor har jag suttit på Nyans redaktion och lekt journalist.
Okej, det har kanske inte varit en lek direkt. Jag kastades redan första dagen ut i den bistra verkligheten, även om det var för att möta ett gäng söta tanter. Men det har heller inte varit på blodigt allvar. Har aldrig behövt känna ondskefulla blickar eller få höra skarpa ord.
Men visst finns det några saker som jag mer eller mindre känner att jag behöver bekänna. Och det känns otroligt smart att göra det nu, när tidningen kommer ut är jag tillbaka i Vasa. Men det känns ändå som att jag inte behöver vara rädd för något. Eftersom det jag ska bekänna inte är något hemskt utan mest bara pinsamt för mig själv.
Jag får väl lov att börja med att berätta om hur jag alltid har skrutit om hur jag fått min pappas lokalsinne. Det är alltså en bra grej, ge mig en karta och jag hittar. Om jag ens behöver en karta.
Ända tills den dagen då jag ensam åkte från en presskonferens inne i Mariehamn. Reportern och fotografen från konkurrenten stod ännu ute på gården och fotade. Glatt körde jag iväg. Och sen helt plötsligt körde jag förbi samma ställe igen. Och igen. Och igen. Ja ni fattar, jag lyckades köra vilse. I Mariehamn. När konkurrenten såg mig. Ska man se det från den positiva sidan fick konkurrenten säkert en trevlig stund med att skratta åt mig.
Något som jag är mäkta stolt över är att jag fått en politiker att säga ”inga kommentarer”. Jag menar, det är ju sådant som man ser på tv. Och sen den gången som en läsare tyckte att det var passande att läxa upp mig. Fast det var inte så farligt, efter otaliga somrar som servitör är jag van att handskas med buttra kunder.
Jaha, vad ska vi avsluta med då. Den gången som det kom en stor kartong med gratis chips till redaktionen och alla sprang för att få av det goda? Njä, jag var ju själv en av dem som var först framme för att få något att tugga på.
Antalet facebook-inloggningar? Eller hur många gånger jag stängt ner sidan när någon gått förbi? Nä, inte det heller. För jag har ingen aning om var resultatet landar, även om jag tror att det är en rätt hög summa.
Det får nog bli hur jag blev inlockad till fotografernas hörna med orden ”det gör inte ont”. Och efter att ha blivit fotad få höra fotografen utbrista ”oh herregud” när han tittade på fotot. Och det var ingen positiv ton i det hela.
Annars har allt varit tipp topp. Redan från första dagen har jag blivit behandlad som en i redaktionen. Ja förutom att jag inte fick något lönebrev vid utdelningen. Och att jag i en vecka satt på en skarp och obekväm stol, innan jag blev uppgraderad. Och till sist, att jag inte förstod varför det var så ledsamt att rådjuret Ronja hade dött. Men jag gjorde mitt bästa för att tvinga fram en sympatitår.
Slutligen vill jag bara tacka mina föräldrar, mina mostrar, mina vänner och så gänget på Nyan. Utan er hade jag inte klarat det här. Eller någonting ditåt.
Har på känn att vi lär ses igen.
