En perfekt sommarkväll
Det var första gången i sommar som det kändes precis rätt att sitta ute och äta, i skuggan under sumaken. Behaglig värme, lätt fuktighet i luften.
Men först skulle rhododendronbuskarna få vatten, de såg törstiga ut. Och hortensian. Det var en perfekt kväll att vattna och pyssla med vad som helst egentligen. Mellan varven var jag över till grannen och plockade händerna fulla av små söta körsbärstomater (mina plantor, hans omvårdnad). Bonden i mig slutar aldrig att glädja sig över skörd.
I kylskåpet hade jag några färdigmarinerade biffar (jag vet, alla duktiga kockar rynkar på näsan, men allt har sin tid, också marineringen) som fick stå framme och bli rumstempererade medan jag pysslade med vattning och annat. I frysen hade jag en påse grillade medelhavsgrönsaker som skulle passa bra till köttet och i växthuset (mitt eget) plockade jag sallat och gurka.
Det var så perfekt.
Det var bara att stryka marinaden av biffarna och lägga dem i pannan och vända efter en stund medan grönsakerna fick en omgång i woken.
En del av marinaden flöt ut i pannan och hotade att fastna där, så jag kom på att en skvätt grädde kanske inte skulle vara helt fel, som sås. Jag hade en öppnad burk i kylen som i vilket fall som helst behövde göras av med.
Det var kanske en halv deciliter jag slog på när det började sprida sig en mild doft av vanilj. Ur pannan.
Varför säljer man vispbar vaniljkräm i likadana burkar som matlagningsgrädde? För att jävlas med kunderna?
Biffarna lyftes snabbt ur sin mycket speciella sås och torkades av noggrant. Pannan sköljdes och diskades ur. Biffarna i tillbaka med chilisås och annat som har mycket smak. Och en skvätt vin.
De såg inte illa ut. Med grönsakerna och salladen och ett glas vin var det en perfekt kväll i trädgården, i skuggan av sumaken.
Efteråt berättade jag för maken hur köttet hade tillretts. Får man tro honom är snabbmarinering i vispbar vaniljkräm inte till skada. För egen del hade jag en känsla av att någon försökte lura i mig äppeltårta kamouflerad till biff. Men det var väl inbillning.
Kanske var det kombinationen av mör biff och vaniljdoft som gjorde getingarna extra på alerten den här måltiden. Eller så tyckte de helt enkelt som vi, att kvällen var perfekt för att sitta ute.
Men vad fasen, i brist på igelkottar kan man väl umgås med getingar. De bor tydligen också i huset.
Igelkottan kom aldrig i år. Vi tror att det var hon som låg död vid vägen ca 50 meter från huset i fjol på hösten. Men en vacker dag kanske någon av hennes 15 ungar promenerar in och slår sig ner.
En perfekt sommarkväll har man tid att vänta på.
HARRIET TUOMINEN
