DELA

En miljard? Nej, för katten!

”De verkar ha så roligt. De rika och mäktiga.”

Inga Heller sitter på torpet vid skogsbrynet och läser Nyan och ser folk roa sig.

– Vad är väl en bal på Andersudde…. suckar hon. Alldeles, alldeles underbar…

Att lantrådet och talmannen dessutom räddar liv gör inte saken mindre spännande. Det är idyll i kvadrat.

– Har inte du tillräckligt roligt du då, undrar gobbin. Du är bara sotis! Tänk vad skönt att slippa stå där uppsträckt i obekväma kläder och vara tjusig och säga rätt saker till rätta människan. Klappa katten du och var nöjd!

– Vaddå jag avundsjuk? Nejdå! Men visst är det lustigt att alla rika och mäktiga känner varandra. Man får hoppas att alla berömmande ord om Åland bidrar till goda saker för oss alla, för de fattiga och olyckliga också.

Så nynnar hon på psalmversen:

Till den finaste festen som finns på vår jord får jag komma in. (psalm nr 188)

Pängar, så som Joel Pettersson skrev det, gör mycket med människan.

När du får veta vad kollegan har i lön, vill du ha mer – fast du var nöjd från början.

När du får veta vad grannen har på banken, vill du ha mer.

För att inte tala om när ditt syskon får mer i arv efter gamla mamma. Då blir det ett himla liv! Den som inte fått tillräckligt med kärlek ska åtminstone få pängar.

En roman som handlar om pängar och makt är ”Renhet”, av Jonathan Franzen.

Här är det Anabel, miljardärsdottern, som säger nej tack, gång på gång, till pappas pängar, byter identitet, vägrar in i det längsta ha någonting med ärvda slantar att göra.

– Hm, om jag skulle ärva en miljard … eller ok, en miljon räcker … suckar Inga Heller. Seriöst. Det är en spännande tanke. Vad värdefull man skulle känna sig! Rak i ryggen skulle man gå omkring …

– Och folk skulle tycka du är stor på dig och alla skulle börja svansa och fjäska och tigga pängar. Inte en kompis skulle du ha! Ingen kunde du lita på. Klappa katten du och var nöjd, uppmanar gobbin.

Då gjorde hon det. Och då blev hon det. Nöjd.