En liten människas bekännelse
En förvarning: Denna text är till alla delar en partsinlaga, så jävig som man någonsin kan bli.
Hurra! Hurra! Fucking jäkla hurraaa för Emmaus, som köpte Alko-huset och nu har framtiden säkrad på en av de mest attraktiva tomma tomterna i centrala Mariehamn.
Hela tisdagen blev ett brus och ett pirr av spänning, och sen när det äntligen var klart och alla papper påskrivna – rent och skärt jubel, och en (pinsamt) stor portion revanschglädje.
Försäljningen av ÅCA-huset och allt som föregick det fick mig nästan, nästan att tappa tron på politiken, och då är jag ändå nästan besatt av den.
Hela hanteringen var så dum, så ful och så fel… men ok. Nu glömmer jag det, precis som större själar inom Emmaus-rörelsen redan gjort.
Nu är det nya tider. För min egen pyttelilla och passiva del i det hela är jag orimligt stolt. Jag pyser som en flottyrmunk över att min gubbe, min Robert har varit med och rott köpet i land, och jag ser med stor förväntan fram emot vad som komma skall, när brokiga, tokiga, kreativa och arbetsamma Emmaus dimper ner mitt emot Självstyrelsegården, precis i blickfånget för stadshuset, vägg i vägg med Sittkoffs.
Det blir grejer det, och inte blir det tyst och lugnt heller.
I störtfloden av kommentarer på sociala medier fångade jag upp nån som beklagade sig över att ingen entreprenör ville satsa på tomten, och bygga en saluhall (?) där.
Hallå! Är det inte Ålands mesta entreprenörer som just köpt den, för egna pengar, utan vare sig rika sponsorer eller samhällsmedel? Är det inte Emmaus som tjänar bra med pengar på det som folk kastar bort, men sen ger bort det för att världen ska bli lite bättre? Är det det som är felet, att hela projektet inte drivs av en individuell önskan att bli rik?
Det syns mig som att alla de ”riktiga” entreprenörerna, de bara står med händerna i byxfickorna och gnäller över att förutsättningarna är fel och tiderna är dåliga och politikerna dumma. Det tycks mig som om de enda som vågar satsa på Mariehamn, det är de som inga pengar har, men inte fattar bättre än att tro på framtiden.
Nästa är på Kulturnatten ska jag spatsera runt på den nya Emmaus-gården med ett förnöjt leende. Jag hoppas på mer, mer, mer av allt, och om jag då råkar snegla lite triumferande upp mot stadshuset, så får ni förlåta mig.
Jag är en liten människa.
