En korv med mos värd varenda cent
Under den första av mina semesterveckor, salig i åminnelse (jag har några sparade för juli), hände det sig att jag åkte till Stallhagen för en sen lunch eller tidig middag eller vad det nu var. Jag har varit dit några gånger förut och alltid gått nöjd därifrån, om än inte överväldigad. Det är fint och så, men jag är inte pubhängs-typen, så det blir aldrig av att sitta längre än det tar att äta en måltid.
Denna gången fanns en korv på menyn. Eller korv och mos var det väl egentligen. Därav denna text.
Det var nämligen den absolut godaste korven med mos jag ätit i hela mitt liv.
Låt mig börja med korven. Den var, enligt den mycket trevliga servitrisen, specialtillverkad för Stallhagen av Dahlmans. En lite kryddigare korv, fet och trind som en liten julgris. Salt, sprickfärdig och liksom mör, om man kan säga så om en korv.
Och moset. Det var lent och grovt och salt och smörigt på en gång. Mycket smörigt. Dessutom smakade det potatis. Det slog mig när jag satt och smackade på det där moset hur sällan det händer att man verkligen känner smaken av potatisen, denna illa behandlade stapelvara, som så ofta serveras skinnig och trist, som bukfylla bredvid dyrare ingredienser.
Det här potatismoset skämdes inte alls för sig. Jag kunde ha slickat tallriken efteråt, även om tyngden i buken när jag ätit klart tillkännagav att den där trindheten i korven och smörsmaken på moset knappast kom av aromämnen, utan av äkta vara.
Alldeles för ofta äter man mat som man redan från början vet är på sin höjd ok, ibland till och med äcklig. Man betalar en tia, och så tänker man att det man får för sina pengar är ungefär vad man kan få. Kokt potatis vars överkokta belägenhet nödtorftigt döljs av lite dill strösslad ovanpå.
Min korv med mos på Stallhagen var inte dyr, inte värre en ett reguljärt lunchpris, och enligt den logiken borde det inte ha varit gott, och med marginalen i åtanke borde det alltså inte heller ha serverats Kungsgårds-ost och havtornsmarmelad före, bara för att.
Jag kan inte säga annat än: Tack för maten.
Och; Ingen har betalat mig för denna text, varken Stallhagen, Dahlmans eller ÅCA. Ibland måste man bara säga att något är bra.
Missa inte korven om ni har vägarna förbi Stallhagen i sommar.
