En hyllning till alla extrapappor
Jag växte upp utan en pappa. Han dog när jag var två år gammal och jag har således inga som helst minnen eller referensramar till hur det känns att ha en biologisk far. Men jag har istället fått privilegiet att ha en oändligt lång rad extrapappor.
Jag har haft manliga förebilder i gudfädrar, svågrar, lärare och familjebekanta, men de starkast lysande pappastjärnorna på min himmel har varit mina två bröder. Den här texten tillägnar jag dem.
Min storebror Mattias lärde mig räkna och läsa. Han lärde mig sladda med min röda cykel nerför ladugårdsbacken och värmde saft åt mig i öppna spisen kalla höstkvällar. Han ringde orolig sena festnätter (eller snarare morgnar) och lagar fortfarande frukost åt mig när jag sover över.
Han hjälpte mig flytta till min första studielägenhet och är besatt av att kolla oljan på min bil. Han har varit arg på mig, han har förhört mina pojkvänner och ibland har vi grälat.
Men han finns alltid där när jag behöver.
Min storebror Kristian lärde mig laga pommes frites i ugn med mycket grillkrydda på. När jag var liten höll han mig upp och ner så att jag kunde låtsas att taket var mitt golv. När lillajulstomtarna kom på besök var det hans axlar som bar runt mig gallskrikande från rum till rum.
När jag var tonåring missade han aldrig en chans att skämma ut mig inför mina vänner och i dag hjälper han mig skattedeklarera. Han har varit arg på mig, han har skakat på huvudet åt mig och vi tycker inte alltid lika om allt.
Men han finns alltid där när jag behöver.
Ibland har jag undrat hur min relation med mina bröder skulle sett ut om vår pappa fortfarande levt. Skulle de oroat sig mindre, skulle de haft mer tid för egna intressen, skulle de varit minde engagerade? Jag vet inte. Men det jag vet är att vår förlust ofrånkomligt skapade två extrapappor (sida vid sida med min superhjälte-mamma och min oerhört kloka och rådiga storasyster).
Två extrapappor som är de bästa ”papporna” jag vet.
Det jag nu vill ha sagt i alla fall är att man inte behöver vara en biologisk far för att förkroppsliga idealet av att vara en pappa. Det finns tusentals fantastiska extrapappor i världen och dessa personer fyller mer än de anar ett värdefullt tomrum.
Så till alla bröder, morbröder, morfäder, gudfäder, grannar och vänner därute som har ett inneboende pappa-väsen som ni gläder någon med, jag höjer mitt glas till en skål för er!
Ni är värdefullare än ni tror!
