En fotbollsmammas bekännelser
Plötsligt en dag fann jag mig själv vara fotbollsmamma.
En måndag kväll, och många måndagskvällar framöver, står jag vid sargen och ser min sexåring ömsom dribbla, ömsom rätta till sina shorts. Han är det mest bedårande som sprungit i ett par benskydd, men så vill förstås inte han betraktas. Han gör mål, han gör flera mål, och han ska bli bäst. Bara en sån sak.
Övriga familjemedlemmars behov av social samvaro är minimal, därför tog det länge innan vi insåg att pojken behöver sysselsättning. Det är inte så att vi principiellt har något emot fotboll (förutom de supportrarna tar sporten på löjligt stort allvar (vilket vid närmare eftertanke inträffar alltför ofta)). Det är bara det att vi missade hans längtan efter grupptillhörighet. Så nu ingår han och räknar varje vecka ner till måndagskvällarna.
Att vara förälder till ett barn som utövar idrott kan vara betungande. Då den andra sonen en period red, förvandlades jag till en hästexpert som fick hålla handen för munnen för att inte ropa ut instruktioner.
Det är ridläraren som ska ge instruktioner, inte mamman som senast satt på en häst för 15 år sen, men som tydligen ändå finner sig själv vara sakkunnig.
En av mina bröder spelade en period innebandy i nationella ligan. Han var ganska ung, bodde fortfarande hemma och till råga allt var han målvakt. Målvakter är trots allt mer utsatta – hur kassa backarna än är det målvakten som släpper in målen.
Pappa såg plikttroget alla hemmamatcher tillsammans med min syster, men varje gång matchen drog ihop sig tog de en promenad. Min pappa och syster gick till gravgården som låg intill arenan medan min bror såg till att laget vann på straffar. Eller förlorade de? Ingen vet – åskådarna såg ju på gravstenar.
Eller ta den gången mamma galopperade in på fotbollsarenan med banan för att inte min andra bror skulle svälta. Han såg väl lite skral ut, kan man tänka, och som den goda moder min moder är, åtgärdade hon problemet under pågående match.
Och jag förstå dem nu, mina föräldrar. Jag står än så länge vid sargen och myser (han är ju söt!), men vänta bara.
Blir det match kanske jag bjuder på banan, och blir han målvakt tar jag förmodligen en promenad.
