DELA

En förtidsgamling talar ur skägget

Till min förvåning har jag upptäckt att jag lagt på mig nya vanor. Eller ovanor, det beror på hur man ser det.
Mitt i en diskussion som tar en något oväntad vändning, finner jag mig själv med pekfingret riktat uppåt mot taket. Högt över huvudet. Ritande ett kors. Lite uppspelt är jag allt, där jag står och anammar gamla gester.
Jag funderar på att gå med AF. Anonyma Förtidsgamlingar.

Som om det inte vore nog. Medan jag upphetsat skär in låtsaskors i spånskivorna, märker jag hur min samtalspartner inte riktigt är med. Hur personen i fråga tittar på mig med en illa dold skepsis och troligen funderar på om jag går på knark. Det förhindrar jag med ett käckt utrop, för att samtidigt förstärka och översläta vad jag håller på med; ”kors i taket!”, ropar jag. Rösten går nästan i falsett, överläppen blir lätt fuktig och jag börjar anta en hysterisk blick. ”Kors i taket!”, upprepar jag.
Den andra, sansade, människan i diskussionen ler snett. Nickar. Går vidare. Och jag sänker armen i ett nederlag. Någonstans hade jag väntat mig en synergieffekt där resten av människorna i min närhet unisont skulle rita sina egna kors.
På senare tid har jag lagt på mig allehanda förlegade uttryck och gester. Jag funderar på om jag är inspirerad av någon, om det är en modetrend från väst jag tagit till mig eller om någon hipp medieperson varit först och jag hakat på.

Det är det förstås inte. Det här är helt oförsvarbart.
Ett par byxor jag använde flitigt förut har nu förpassats långt in i garderoben. Anledningen är att jag häromdagen upptäckte att de är korta. Jättekorta. När jag sitter blottar jag mer ben än vad som är försvarbart. Jag förstår inte när det gick fel. När jag började invänta högvatten. Var det i samband med att klimathotet åter blev kvällstidningsstoff?
Vänta bara, snart har jag knähöga skotskrutiga strumpor under som värmer benen i snålblåsten när byxornas längd inte räcker till.
Ett tredje tecken på mitt plötsliga psykiska åldrande, är att jag inte längre är snabb i tanken. Min rapphet är som bortflugen och mina ”där fick du”-repliker kommer hela tiden någon sekund för sent. Eftertanke räknas inte. I samband med det skrattar jag nuförtiden alldeles för sent. Maskineriet där polletten ska trilla ner behöver oljas.

Jag hör ju själv hur illa det låter. ”En häst var poängen”, säger min fikakamrat.
Paus.
Paus.
Olidligt lång paus.
”Jahaaaahahahaha!”.
Anonyma Förtidsgamlingar var det, ja.