En förskräcklig historia med lyckligt slut
Jämmer och elände. Plåga, skrik och smärta. Och den fantastiska lindring som bara lite rejäla opiater kan ge.
Detta drabbade mig under julledigheten.
Denna min kropp, som ganska ledigt klämt ur sig fyra barn och tjänat mig troget i 49 år, började trilskas och göra ont.
Först kom jag inte ur soffan utan att först rulla ner på knä först och sedan kravla mig uppåt. Sen fanns ingen ställning att sova i som inte kändes. Till slut vaknade jag varje gång jag vände mig i sömnen, för att det högg till i ryggen.
Efter två läkarbesök, värkmediciner och annat med triangel på slog själva helvetet till. Det var som om nån ond person borrat ett hål i höften och hällt glödande lava som rann ner genom benet, och sen vred om allt som fanns därinne.
Jag snyftade och stånkade. Jag kröp till toaletten, och jag kröp tillbaka. På morgonen kröp jag nerför trappan och fick högst förnedrande bäras till bilen av son och make, högljutt lipande.
På akuten tog snälla människor hand om mig. Efter en timme eller så kom en ängel in, satt en kanyl i armen på mig och duttade in någonting. Hon sa så. Sen minns jag bara att det inte gjorde ont, en stund.
Det blev två nätter på sjukhus. Smärtlindring på bestämda tider. Rullstol till toa. En gå-stol, som fick mina barn att trilla omkull av skratt. Och Gerd, i sängen bakom skynket. Hon hade brutit revbenen, och hade det ännu värre än jag.
Vi skrattade och stånkade åt de hysteriskt ofantligt fula pyjamasarna. Hennes var åskblå, min kycklinggul. Den som valde mönstret måste ha fått fel sorts smärtlindring, eller så är det en noga uttänkt metod för att få folk att lämna sjukhuset så snabbt som möjligt.
När jag blev hemskickad på tredje dagen, med en säck värktabletter och lurvig diagnos som jag tror betyder; ”du kommer att ha ont länge men det är inget farligt”, kändes mina två dygn med Gerd och de fula pyjamasarna genast overkliga och fjärran.
Jag överlever. Min ischias (eller vad det nu är) molar på och ibland är det värre och ibland pirrar det bara i foten. Hur folk som lever med en konstant och svår smärta ens orkar existera kan jag inte förstå.
Ni vet hur en del människor blir väldigt kärleksfulla i fyllan. Jag har slutat med tabletterna nu, men känner fortfarande mig fortfarande förälskad i alla sköterskor som tog hand om mig.
För er var jag bara en patient, men herregud, ni är så fina!
