DELA

En dirty fox bland bögar och pensionärer

För ett par veckor sedan flydde jag och en vän novembermörkret för en vecka i chartermeckat Playa del Ingles på Gran Canaria. Det var mitt första besök på en Kanarieö så jag såg resan nästan lika mycket som allmänbildning som avkoppling.
Alla verkar ha en relation till Gran Canaria. Oavsett vem man pratade med inför resan fick man tips om vart man skulle gå, vad man skulle se, vad man skulle göra. Alla verkar ha varit dit och alla delar glatt med sig av sina erfarenheter.

Ändå blev jag överraskad. På många sätt var Playa del Ingles precis som jag trodde att det skulle vara, på många sätt inte.
Menyerna var översatta till svenska, finska, tyska och engelska. Precis som jag väntat mig. Servitörerna och inkastarna kunde både välkommen, tervetuloa, kiitos och skål, och visst kunde man köpa Wasa knäckebröd i affären.
Men ingenstans i resekatalogerna stod det att hotellet vi skulle bo på var ett ålderdomshem. Jag har inget emot pensionärer men reaktionen hos gemene man när jag berättade att jag skulle till Playa del Ingles var ”jaså den partyhålan, ja den passar ju för unga människor som ni”.
Jag skulle inte beskrivit Playa del Ingles som en partyhåla. Även om det fanns en hel del klubbar, barer och pubar var stämningen lugn och stillsam. Vilket inte var konstigt med tanke på att jag och min reskamrat var två av få under 30-årsstrecket på orten, eller ja, två av få under 60-årsstrecket till och med.

Som ung tjej och singel var det inte läge att drömma om romantik. Som sagt hade de flesta av karlarna passerat bäst före datum för länge sedan och de som var i vår ålder var ihop med varandra. Det hade kanske kunnat framgå lite tydligare i resekatalogen tycker jag, att antalet straighta män att flirta med skulle vara lätträknade.

Mest spännande under veckan var besöket på dansrestaurangen Playa del Sol. Efter allt vi hade hört om det mytomspunna stället var vi tvungna att gå dit för att se vad alla snackade om. Enklast kan man väl beskriva det som Arkens restaurang fast med tomtebloss och paraplyn i drinkarna. Här stiftade jag också bekantskap med den norrländska varianten av foxtrot – en så kallad dirty fox med tillhörande gnuss.
Det var väl ungefär så sexigt som det låter och det krävdes mer än en paraplydrink för att man riktigt skulle våga släppa loss. Men det var en dansstil man med fördel kunde införa på Åland. Tänk er Patrick Swayze och Jennifer Grey i Dirty Dancing och ni förstår vad jag menar. Ärligt talat – vem vill inte kunna dansa så?

Huvudsaken med resan var ändå att koppla bort jobbet. På Gran Canaria såg jag ingen Nya Åland, jag gick i krok för ställningarna med Aftonbladet och Expressen och jag undvek medvetet internet hela veckan. Så mot slutet av semestern kände jag mig utvilad och avslappnad.
Just då tog en inkastare på klubben bredvid hotellet i hand och berättade att han var från Jakobstad.
– Och ni är från Mariehamn? Känner du Jonas Emet? frågade han nyfiket.
Varpå en lång diskussion om Emet, Pekka Lyyski och IFK Mariehamns säsong följde.
Världen är allt liten.