En bit tårta
Av tre dagar i Bryssel gick två åt till att komma ihåg det jag hade kunnat men glömt. Men så var det ju också några år sedan senast. Den tredje ägnades åt upptäcktsfärd.
– Jasså, du menar shopping, sade en i ressällskapet glatt.
Litet åt det hållet, men inte som han trodde. Det blev en promenad från hotellet via Luxemburgplatsen med kaffe och croissant med smör(!) till metron, upp till norra delen av ringen och promenad söderut längs gågatan med affärer.
Den är inte helt kort.
I ett av varuhusen köpte jag en kokbok på franska, trots att jag inte kan språket. Och stötte på två andra i ressällskapet, som hade blivit av med en rullstol. Det låter absurt, men så var det. Någon hade städat undan den, i ett flott varuhus skall det inte stå rullstolar och skräpa.
Följande anhalt var Martyrernas torg, med minnesmärke över dem som stupade när belgarna gjorde sig självständiga 1830. Där, på trappan till monumentet, åt jag min medhavda matsäck precis som ett hundratal andra lunchare.
Och gick vidare, för jag hade ett mål även om jag gjorde vägen dit så lång som möjligt. Metropols café. Överdådigt utsirat, med enorma bronserade takkronor, artigt lågmälda servitörer och tårtbyffé.
En kaffe och bit av frukttårtan, tack, beställde jag när jag hade slagit mig ner för att vila mina vid det laget rätt matta ben. Som ung fick jag ont i fötterna av mycket stadsvandrande. Nu sätter det sig i höfter och lår.
Brickan med kaffe och enorm tårtbit anlände och jag tog in synen. Plockade fram kameran och fotograferade härligheten. Då hördes ett försynt fnitter vid bordet bredvid. Ett medelålders japanskt par log åt mina förehavanden.
– Det är för att jag skall komma ihåg, förklarade jag.
Tårtbiten var faktiskt lika läcker som den såg ut. Och mellan varven ville det japanska paret veta varifrån jag kom. När jag sade Finland berättade mannen glatt de hade kommit via Helsingfors.
När sista tårtsmulan var uppfångad och jag gjorde mig redo att gå fick frun in kaffe och en bit – frukttårta. Gissa vad hon gjorde!
– Jag vill också komma ihåg, log hon när kameran blixtrade till.
Nu glömmer jag inte henne heller.
