En av årets bästa dagar
På tisdag, den 4 mars, infaller årets fastlagstisdag och till forna tider återgår, som Runeberg skrev, min tanke än så gärna. Skulle det här vara i min barndom på femtiotalet, på Skutnäs i Jakobstad, så skulle det råda en febril aktivitet bland barn och unga.
Fastlagstisdagen, som vi aldrig kallade så utan alltid benämnde feittisdan (fet-tisdagen) var en av årets viktigaste och bästa dagar. Inte i klass med julafton men näst intill. Mina hemtrakter hör (liksom delar av den åländska skärgården) och en del platser i Sverige till de områden där man ännu markerar den stora påskfastans inledning med mer än bara ärtsoppa och fastlagsbullar. Framför allt skulle det på feittisdans kväll brännas fastlagsbrasor, ju större och ståtligare desto bättre.
Långt före tjugonddag Knut gick vi barn runt i gårdarna och lade in beställningar på de julgranar som skulle kastas ut. Det gällde att lägga beslag på dem innan de hamnade i någon driva vid vägkanten och kunde snos av granspanare från andra brasgäng. Sådana fanns det gott om.
Under januari och februari växte granlagren och vi sade ju inte heller nej till annat brännbart. Vi spanade bland annat in skogshyggen där vi kunde få släpa ihop avkvistade grenar.
En del av tiden, långt in på vinterkvällarna, gick också åt till att vakta det vi samlat ihop. Grantjuvar kunde dyka upp när som helst.
Det var spännande men lyckliga tider.
Sedan kom då fettisdan och då hade vi brått hem från skolan. Det fanns mycket att bestyra. Efter att våra mammor, mormödrar eller farmödrar utfordrat oss med hetvägg bar det i väg för att lägga sista handen vid brasan, kanske också ränna lite med kälkar eller pappbitar i någon backe.
Efter ärtsoppsmiddagen skulle vi sedan ut igen, ordentligt påpälsade och med fickorna putande av potatisar som vi småningom skulle steka på glöden efter brasan. Hemlagade knäckor (knäck i pappersstrutar) skulle vi också ha med till brasan. De var goda, men också ett litet bekymmer, eftersom de inte riktigt klarade värmen i byxfickan. Bäst var att äta upp dem så fort det gick.
När det blev mörkt och dags att tända brasan samlades mycket folk, både unga och gamla. När elden tog fart i granar och ris och kastade gnistkaskader mot himlen inneslöts vi alla i en sfär av värme och kände att vi nog hörde ihop på något vis.
Ibland kunde vi barn kanske höra de vuxna lågmält och lite allvarligt prata om hur det varit 1944 när feittisdasbrasorna väglett det ryska bombflyg som gjorde en raid längs västkusten; om bomberna som fallit; om hur man sprungit till skogs; om dem som fått sätta livet till inne i staden. Det kan vi kanske ägna en tanke också nu. Det är jämnt 70 år sedan.
