En ärrad krigare
Arkimedes eller Archimedes, född 287 f.Kr, var en grekisk matematiker, astronom och filosof. Arkimedes princip säger att ”ett föremål nedsänkt i vätska påverkas av en uppåtriktad kraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan”. (Tack, wikipedia.)
Arkimedes sägs ha kommit på sin berömda princip när han tog ett bad. Så varför döpte jag min katt till Arkimedes? Han kan inte påstås vara så förtjust i att bada: det är allt annat än ”Heureka!” han ropar när tassarna blir blöta.
Än så länge är Arkimedes bara tre månader gammal, till skillnad från sin namne. Den store filosofen vore 2.297 år gammal om han levde nu. Jag undrar om han fortfarande skulle gillat att bada?
Livet är inte alltid lätt när man har en kattunge. Mina händer är fulla med sår från hans sylvassa små klor, som förhoppningsvis slits ner medan han växer. Jag märker knappt när han klöser mig på händerna, men plötsligt ser det ut som att jag har vandrat runt i en taggig rosenbuske. Att den lille kissen dessutom gillar att bitas gör inte saken bättre.
Ibland kan han dock vara alldeles underbar. Alltid när jag kommer hem springer han fram till mig och spinner högt. Sedan vill han gärna sätta sig på min axel och stryker sig mot min kind. Han sitter väldigt mycket på min axel, och följer med överallt. Egentligen borde jag ta honom till ett biologiskt forskningscenter för att ta reda på om han är en ny art: ”Kattegoja” eller ”Papekatt”. Jag kunde satsa på en karriär som internetpirat med min papekatt på axeln. YARR! Eller inte.
Denna svartvita lilla lurvboll är helt otroligt söt. När han lägger sig på rygg och visar upp sin tjocka mage kan jag inte låta bli att klia honom lite grann, fastän jag vet att han kommer att slå igen som en rävsax. Återigen är det dags för förbandslådan och Arkimedes slickar oskyldigt sin blodiga nos. Han ser nästan ut att hånle åt mig, den blödiga stackaren som trodde att kattungar bara är söta. Han är ond, den lille.
Jag känner mig som en ärrad krigare (pirat?) efter en dust med min katt. Det är nästan så man undrar om det inte är dags för ett litet sjöslag. Man vill ju gärna prova om Arkimedes kan hitta på någon ny princip. Men som den ädelmodiga soldat jag är förlåter jag honom utan att ens snegla på badkaret.
Även om Arkimedes är ond, kan han vara mycket heroisk ibland. Alltid när jag skall dra på mig sockorna försöker han rädda mig från de randiga monster som slukar mina fötter. En dragkamp som skulle ha platsat i Odysséen äger rum, då jag envist håller fast mina strumpor. Till sist, efter blod, svett och tårar, är Arkimedes besegrad. Matematik rår inte på monstruös råstyrka denna gång. Kattungen sätter sig besviket under en stol och filosoferar över detta konstaterande.
Med åldern lär dock Arkimedes lugna ner sig i alla fall, även om han inte blir 2.297 år gammal. Eller gillar att bada.
