Elefantvarning från en rakad
Man kan ramla ner i hål i tiden ibland.
Häromdan var jag till exempel och tittade på den utmärkta utställningen ”Elefanten i rummet” på galleri Skarpans. Akvarellisten Anette Gustafsson målade stora fina elefanter.
Det började krypa i min hårbotten.
Plötsligt mindes jag lukten. Andedräkten från jättevarelsen som tornade upp sig över mig.
Lukten/smaken av raklödder.
Och så den jättelika rakkniven som höjdes ovanför mitt huvud …
Okej , vi tar det från början.
I min ungdom jobbade jag på cirkus. Det var roligt. Jag sålde godis, satt i biljettkassan, klistrade affischer. Arbetskamraterna var ålderstigna clowner, ormkvinnor eller romska luftakrobater som berättade fantastiska historier och lärde mig kort- och mynttricks och att jonglera.
Vi hade ofta elefantfamiljer med. En sådan familj var den ungerska familjen Richter.
En säsong hade pappa Richter en idé till ett nytt clownnummer. Man skulle bjuda in någon i publiken med den oskyldiga repliken: ”Vill någon raka sig gratis?”
Den olycklige placerades sedan i manegens mitt med ett stort barberarskynke upp till halsen. Och sedan kom barberaren ut: Elefanten.
Richter hade klätt ut sin största elefanttjur – en afrikansk elefant, alltså en mycket större och vildare sort än den indiska – i en stor barberarhatt. Sedan hade han tillverkat en rakborste av skumgummi och nylonborst och en två meter lång rakkniv med blad av kartong och så hade han dresserat sitt monster till att ”raka” den frivillige.
Rakningen bestod i att elefanten tvålade in hela skallen på sin ”kund”, drog med rakkniven över hans huvud ett par gånger och sedan sprutade vatten över honom ur en hink. Till sist satte den hinken över huvudet på den rakade.
Publiken älskade det där numret. Men det var inte alltid det var fullsatt. Det var inte alltid som någon ställde upp.
”Du Micke” , sa cirkusdirektören François Bronett smeksamt en rätt publiktom lördagseftermiddag. ”Kan du testa om den här kostymen passar dig?”
Jag borde ha anat oråd när han var så där len i mun. Men jag drog på mig kostymen.
”Fint”, sa François. ”Kom med här”.
Fem minuter senare satt jag på en av de dyraste platserna närmast manegen och hörde honom säga i mikrofonen, precis lika lent: ”Vill någon raka sig gratis?”
Men ingen anmälde sig. Jag insåg varför jag bar kostym och satt i publiken. François blick fastnade på mig och så log han som en varg och sa: ”Jomen DÄR har vi visst en frivillig …”.
Frivillig my ass!
Hela den veckan var folktom på eftermiddagarna. Jag fick lära mig mycket om elefanter. På mycket nära håll. Jag lärde mig att de är snälla och kloka varelser.
Men, allvarligt, de suger som barberare.
