Drev han med oss?
Det var första nyhet i etermedierna när högerpopulisten Jörg Haider körde ihjäl sig för ett par veckor sedan. Så slogs det på nytt upp någorlunda stort att han inte bara hade kört alldeles för fort utan dessutom varit påtagligt berusad, minst sagt.
Men politiker är människor de också. De kör för fort, det vet vi. Och berusade tydligen. Så det hela glömdes bort så där som nyheter glöms bort. Det kommer annat som känns mer aktuellt.
Tills för ett par dagar sedan. Då berättade riksradion att Haiders efterträdare som partiledare Stefan Petzner hade avslöjat att de två var ett par (Haiders fru visste allt).
Det där fastnade på något sätt. Jag kom ihåg valet, där populisten Haider med sin främlingsfientliga politik drog massor av röster och plötsligt satt i en koalitionsregering i Österrike. De övriga länderna i det dåvarande EU, åtminstone de flesta av dem, demonstrerade sin ovilja. De ville inte samarbeta på regeringsnivå med partier på den politiska kanten. Vilket i sin tur fick andra att racka ner på den inställningen och säga att varje medlemsland måste få göra som det vill internt (vilket faktiskt inte stämmer, men det hör inte hit just nu).
Det var rabalder kring honom. Hans väljare älskade honom. Hans motståndare tyckte påtagligt illa om honom. Han blev mer känd än någon annan österrikisk politiker i modern tid, möjligen med undantag för Kurt Waldheim, tidigare generalsekreterare i FN. Som fick ett litet solkigt eftermäle för sin tyskvänlighet under kriget.
Tanken som inte ville släppa var att inställningen till olika fenomen i de kretsar där Haider drog röster inte alltid är väldigt tolerant. Eller ens motvilligt accepterande.
Människor som vill stänga gränserna för gästarbetare och tittar ner på folk med något mindre ljus hudfärg än deras egen tenderar att vara intoleranta också mot andra som inte fyller just deras krav på hur en god medborgare skall vara. Det är mitt intryck, men jag kanske är precis så fördomsfull som jag nu beskyller andra för att vara.
Att då som bög (som inte har kommit ut ur garderoben) bli omåttligt populär, hyllad nästan som en gud, i just de kretsarna måste ha varit alldeles speciellt.
Antingen gick Haider omkring och var dörädd för att hans privatliv skulle avslöjas (det lär ha förekommit rykten) eller så ställde han till detta med vett och vilja för att jävlas. För att visa folk att de inte vet vad de sysslar med.
Men i så fall borde han ha avslöjat detta själv. Njutit av komplotten istället för att låta den sippra fram först efter sin död. För folk hade blivit chockade – i nådens år 2008. Det vet vi eftersom efterträdaren är inte längre efterträdare.
