Dramat som vi missade
Under min aktiva tid var sportlovsveckan helig. Då skulle det jobbas, eftersom alla andra var lediga, åtminstone de med barn i skolåldern.
Som retirerad är det inte mycket som har ändrats. Sportlovsvecka och här sitter jag som om jag aldrig hade gjort annat (med undantag för att lösenord och annat trams har försvunnit ur minnet). Men bara den här veckan, och inte hela. För som pensionär kan man välja och jag valde att vara i Milano förra veckan och komma hem i måndags.
Lättare sagt än gjort, skulle det visa sig.
Det hände nämligen ingenting på flygplatsen när vi skulle åka därifrån. Och ingen talade om varför. Däremot hörde jag två funktionärer säga något om ett stort problem, som hade drabbat hela flygplatsen.
Eldsvåda var det inte, i så fall hade någon säkert försökt få ut oss. Elavbrott? Utan el är det svårt att kalla passagerarna till gaten, vilket alltså heller inte gjordes.
Genom fönstret kunde vi se vårt flygplan, men ombord, det fick vi inte gå. Däremot var det en massa andra människor som sprang fram och åter med papper, som surrade omkring på marken (tre eller fyra gubbar) under vårt flygplan, som tittade och funderade. Fel på flygplanet?
När vi äntligen kom iväg, tre timmar försenade, fick vi av kaptenen ombord veta orsaken. Det hade varit ett skottintermezzo av något slag, eller något åt det hållet, vilket ledde till att hela flygplatsen stängdes, en terminal evakuerades och vi andra fick inte gå ut.
Herregud! Och där satt vi mitt i alltihopa och fick inget veta. Tänk om jag hade kunnat ringa hem och rapportera, vilken rubrik det hade blivit: ”Ålänningar fast på flygfältet i Milano efter skottdrama”. Och så hela första sidan och löpet.
Fast det förstås, när tidningen gick i tryck hade vi ju redan landat tryggt i Helsingfors, så det hade nog i efterhand framstått som aningen överdrivet. Inget hade ju hänt, egentligen. Det vill säga, det som hände var att en man försökte köra in i terminalen med bil för att hindra sin fru från att resa.
Eftersom frun satt i bilen hade det enligt min mening varit klokare att köra i motsatt riktning, bort från terminalen, om han inte ville att hon skulle ta flyget. Men vad förstår en nordbo. I vilket fall som helst hade han en kniv och en polis hade ett skjutvapen och mannen blev skjuten i foten.
Och sen fick vi åka hem.
Kontentan av det hela? Att vi kom så sent till Helsingfors att jag inte hann in till lägenheten i Kottby för att hämta vinterkappan, som jag lämnade där på vägen ner.
Nu är saken fixad, men i ärlighetens namn, visst börjar det räcka till med vinter nu?
I Milano var det betydligt varmare, utan att vara vår.
