Drakmodern, ketchupen och de bara brösten
I fredags gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag gick på en burlesque-show. På Alandica. Med Game of Thrones tema. Och det var löjligt roligt.
Kan inte säga att koreografin var särskilt inövad eller att dekoren var allt för genomarbetad, men det kan jag kan säga var att alla hade kul. De på scenen som kladdade runt i ketchup, dansade förföriskt med flirtiga ögonkast, inlevelsefullt porträtterande några av sina favoritkaraktärer, och alla i publiken som hejade på med rop, visslingar och höggljudda skratt.
Det var en smått trevande start. Jag tror ingen i publiken riktigt visste vad de skulle vänta sig och amatörburlesquarna bakom scenen var antagligen mer än måttligt nervösa, speciellt med tanke på att herr R.R. Martin själv satt i publiken. Men starten trevade inte länge. En efter en trädde de välkända karaktärerna in och kastade sig modigt in i burlesquen med breda leenden. Och publiken jublade. Förenade i ett gemensamt intresse, en hyllning till den här fantasivärlden, smälte publiken och scenen samman till en tillåtande, livfull massa. Brösten guppade, skjortorna slängdes och kroppar i alla former och storlekar exponerades och emottogs med lika stor entusiasm. Aktörerna blev allt mer säkra på scenen och levde ut sina roller till fullo, med glimten i ögat.
Ärligare leenden än de på de medverkandenas ansikten, när de bugande tog emot sina tack, har jag inte sett på länge.
Själv var jag faktiskt lite omtumlad när jag stapplade ut från den intensiva showen, omringad av den här hopen människor som sammanstrålat för helgen. Luddiga öron skymtade bland slängkappor, hattar och färggranna accessoarer. Prat, skratt och varma tillrop. En känsla av gemenskap bland människor som kanske aldrig träffat varandra tidigare.
När jag traskade ut i den ljumma sommarkvällen slängde jag en tanke till herr Martin som också befunnit sig i den här myllrande, energiska massan. Tänk att få vara den som tänt den här gnistan och förenat så många människor med karaktärer och berättelser från sitt eget huvud. Vilken egoboost det måste vara. Men samtidigt måste man ju också slås av en enorm ödmjukhet och en våg av kärlek.
Själv slogs jag av en förundran. Jag har just bevittnat drakmodern fläkta runt med gröna vingar och glittriga tofsar på bröstvårtorna sittandes i publiken tillsammans med George R.R Martin i ett internationellt sammelsurium av skrikande röster. På Alandica. På Åland. Och det var löjligt roligt.
