Det var inte gud, det var ångest
En gång när jag var liten, kanske tio år gammal, hade jag en väldigt stark dröm.
I drömmen stod jag på en vid öppen plats, så vidsträckt att inget annat fanns, med en himmel som välvde sig över platsen, genomträngande blå och oändlig. Under mig var inte mark, utan något som kanske var koppar eller någon annan metall. Jag visste att där inte fanns någonstans att gömma sig eller fly, och att alla små futtigheter jag nånsin varit, gjort eller tänkt kunde ses och skulle granskas.
När jag vaknade tolkade jag detta som en gudsupplevelse, en uppenbarelse. Den miljö jag växte upp i var starkt influerad av laestadianismen, med dess skam, skuld och dömande Gud fader, och det var bara där jag kunde hitta en rimlig förklaring till min dröm. Det var gud, det var domedagen, och jag skulle ställas till svars.
Min farfar hade sett gud, varför inte också jag?
Långt långt senare insåg jag att det som drabbat mig var en panikångest-attack, min egen känsla av otillräcklighet, skräck och skam över något jag nu har glömt. Inte förrän jag i vuxen ålder var med om riktigt ångest (inte samma sak som att vara lite nervös över något) kunde jag omtolka min upplevelse.
Jag tänker att det egentligen är så med alls slags smärta, fysisk och psykisk. Om man inte vet vad och varför så kan det onda fara vart som helst. Det är därför det är så svårt att förklara en förlossningsupplevelse för någon som inte fött barn, eller ont i ryggen eller ångest eller migrän.
Det är därför läkare borde ha varit mycket sjuka innan de börjar praktisera sitt yrke.
Det är därför goda berättelser är så bra, även de som betraktas som lättviktig litteratur. Ta till exempel Marian Keyes bestsäljare Vattenmelonen. En skitbra beskrivning av en depression och hur man på ett rent vardagligt sätt tar sig ur den.
Alla referenser man behöver för alla tänkbara tillstånd och våndor man kan drabbas av har redan någon annan upplevt och förmodligen skrivit en roman om. Man är inte ensam. Det finns en förklaring.
Ibland finns det till och med en lösning.
Jag tänkte väl inte så mycket på min gudsupplevelse genom åren, men när jag sedan insåg vad det var, så var det i sig en uppenbarelse. Jamenvisst. Jag var ett litet barn. Jag var rädd.
På något konstigt sätt var den vetskapen en möjlighet att sträcka mig bakåt genom tiden och ge den lilla flickan en tröstande kram.
I
