Det var den semestern
Hur många gånger ska man säga det?
Jaa. Det är slut på semestern.
Jaaa. Det är ett år till nästa semester.
Jaaaa. Det var skönt att vara ledig.
Så. En av årets bästa var vandringen från Djupviken i Geta upp till Soltuna och tillbaka igen. Över stock och sten (mest sten), in i grottor och bergsbyggda katedraler, genom våtmarker och hisnande utsikter.
Det var en varm dag (jaaa, det var det), och när vi kom upp till Soltuna krävdes det både öl och pommes frites för att komma vidare igen. På väg ner till båten gick det att dricka vatten ur det källsprång som fanns utmärkt på en utmärkt karta och på informationsskyltarna.
En annan fin dag (jaaa, också solig och varm) åkte vi med vår buckliga Buster ut till Aspskär, på yttre sidan av Saggö. Där finns enligt min sommarbok ”Saggö enskilda hemman” grunder och rester av byggnader kvar av gamla fiskekojor.
Det kändes både hjärtskärande vemodigt och på något sätt helt rätt att de silvriga stockarna och några stenhögar var allt som fanns kvar av människors strävan där ute, medan klipporna och mossorna och johannesörten var som förut.
Man måste åka allt längre ut och bort för att hitta det där numera, den opåverkade och orörda naturen, den som bara finns utan att vara för något. Vi på Åland som ändå har så mycket av den kvar, vi skämmer ut oss för tid och evighet om vi inte ser till att bestämma vad som ska förbli orört och opåverkat.
Nåväl. I söndags strosade jag omkring i gränden och försökte vänja mig vid tanken att det är i stan jag bor nu, inte med havsutsikt och ensamhet. Vad ser jag, uppe vid vändplan? Tjockt med blåbär, stora, bulliga, blanka blåbär.
På en halvtimme plockade jag två liter, och då cirklade jag ändå bara runt samma tall på en liten plätt mitt i Mariehamn. På andra sidan cykelvägen stod en äldre herre och en något yngre dam och plockade, och de behövde inte vika av mer än två meter från vägen.
Är inte det en ynnest, så vet inte jag.
Slutligen.
Jaaa, det känns lite bättre att gå på jobb när det ösregnar. Fast i morgon får det gärna bli fint igen för alla mina kolleger som i fredags drog sin suck av lättnad och förväntan.
