SÖK
MENY
Det tar aldrig slut
Det här inträffade för någon månad sedan. Det var mitt första nakna möte med en obarmhärtig verklighet, den som man inte ser när man går runt i sitt vanliga liv med sina vanliga människor i sin vanliga lunk.
Jag och maken var på väg hem från Helsingfors med färjan en alldeles vanlig söndagskväll. Jag fick för mig att jag ville bada bastu och kanske simma lite i poolen ombord och genast efter avgång letade vi oss fram till bastun i ändan av vindlande korridorer.
Pool fanns inte men väl ångbastu och bubbelbad. Vackert så, tänkte vi.
I bastun fick jag sällskap av en ung flicka som frågade på bruten engelska om bastun var bra. Ja, sa jag, här kan man till och med se ut över havet. Fint, sa hon och tittade.
Vi satt i den ena poolen när flickan satte sig i den andra. Efter en stund kom ett bullrigt sällskap unga män med stora ölglas i händerna och sänkte sig ner i flickans pool. Hon satt kvar och de började prata med varandra.
Jag kände ett instinktivt obehag. Om det hade varit jag (nå, om jag hade varit ung alltså) så hade jag lämnat poolen direkt. Det var för trångt, för flabbigt, för uppskruvat för att det skulle ha känts bekvämt.
Det var då jag fattade. Först då.
Bastuavdelningen ombord måste vara världens bästa ställe för sexköpare att träffa försäljarna, flickor från andra länder som av olika skäl tvingas eller känner sig tvingade att förtjäna sina pengar genom att sälja sina kroppar.
Poolen är en ypperlig plats att bestämma tid och plats och för köparna att inspektera varan.
Plötsligt var bubbelpoolen inte längre skön och avslappnande.
I det lilla omklädningsrummet träffades vi igen. Jag klädde på mig, torkade håret, packade mina saker. Under tiden satt flickan på bänken mittemot och tittade ner på sina fötter.
Till slut reste hon sig, tog på sig en kort, blå sidenmorgonrock och gick ut, troligen till sin hytt och kvällens arbetspass.
Jag ångrar att jag inte sa något. Jag ångrar att jag inte visade mera värme. Å andra sidan – vad hade hon kunnat säga? På vilket sätt hade det hjälpt henne att jag hade blandat mig i hennes liv?
Men jag tänker inte glömma hur ensam och sårbar hon såg ut där på bänken, hur hon – tror jag i alla fall – fick stålsätta sig för att orka resa sig upp och gå.
I bastureceptionen jobbade en äldre kvinna som verkade både moderlig och omtänksam. Jag undrar hur hon står ut. Hon måste ju veta men kan inte heller göra något. Jag sa inget åt henne heller när jag lämnade tillbaka den hyrda baddräkten.
Vid ett bord pratade chaufförerna om flickan.
På väg tillbaka genom korridoren mötte vi flera unga män med handdukar virade runt sig.
Det tar aldrig slut. Varför tar det aldrig slut.
