Det skiter sej för böndren …
Och skitdebatten har rasat …
Nu menar jag inte remissdebatten, om nu någon trodde det, nej, nej, den riktiga skitdebatten alltså, om koskiten som flyter och svämmar på en del åkrar. Och allt blir så fel, fel, fel.
Det är fel på korna som skiter så mycket, det är fel på systemet som gör att skiten flyter och svämmar och det är fel på årstiden och vädret och värsta felet är böndernas – förstås! Eländes elände.
Och så är det fel på Lumparn och det är fel på Östersjön och på Toböle träsk. Joo. Och alltihop är böndrens fel, skitstövlarna …
Men det blir nog bättre ska ni se, sakta mak. Hörde nyss om ännu ett par mjölkbönder som är på väg att ge upp. Så det kanske minskar litet skit. Mjölk också förstås och det är ju inte bra – för mejeriet då.
Det värsta är att allt hör ihop, det onda med det goda och tvärt om. Mjölken och skiten och skiten och mjölken. Jag älskar mjölk! Jag har faktiskt ingenting emot skit heller, den arbetar jag med dagligen utan problem. Det skulle inte skada om fler lärde sig mer om skit – i praktiken. Det teoretiska däremot finns det många som kan mycket om.
Koskit – ren koskit.
Jaa, jag tycker den är ren. Men det är klart att det är skillnad på skit och skit, det vet jag väl. Det är skillnad på vad man stoppar in i ena ändan på en ko och vad som kommer ut i den andra.
På fackspråk handlar det om utfodringen och om gödselhanteringen. Där skiljer det sig mellan gårdarna och mellan olika typer av besättningar.
Alla nya stora ladugårdar som byggts under senare tid har naturligtvis svämutgödsling, där allt flyter ut i en stor tät bassäng. Det systemet rekommenderar alla experter. När bassängen blir full måste den tömmas, det förstår väl alla.
Men hur, var och när?
Det gäller att läsa på nitratdirektiv och miljöregler, försöka hålla dem i minnet och få teorin att gå ihop med praktiken. Tro inte det är så enkelt som det låter. Det är så många käppar som kan hamna i hjulen, så mycket som kan krångla till det och göra det hopplöst att hinna med och få allt att löpa i enlighet med alla direktiv.
Förstå mig rätt nu, det här är inget försvar, bara ett simpelt försök att hitta på en förklaring.
För många är bondelivet numera en ständig kamp, om inte på liv och död, så åtminstone att klara ett drägligt liv.
Som läget är skulle det inte förvåna mig om det finns någon bonde som protesterar på ett sätt som är olyckligt, till exempel med tanke på miljön. Ändå har ingen hälsat på regeringen i stan med dyngvagnen lastad – ännu. Det brukar bönderna i Frankrike göra när de är missnöjda med sina politiker.
Och faktum är att alla bönder är missnöjda. Så in i baljan missnöjda. Med regeringen, med näringsministern, med landskapsbudgeten, med regler och program, med allt vackert tal om levande landsbygd och livskraftigt jordbruk.
Med myndig röst sade miljöministern häromdagen att det nog är dags att skärpa reglerna och ta bort dispensen som tillåter skit på åkrarna till den 15 november. Jomenvisst.
Och hennes kreativaste kollega som drömmer om tusentals nya kor, som skiter och mjölkar och mjölkar och skiter …
Det finns många om och men som kan göra att det skiter sig …
