Det har – tydligen – blivit inne att vara korkad
Det har nästan blivit till en ny folksport att kokettera med sin okunskap. Att högljutt förklara att man inte vet vem en känd person är och därigenom visa sitt förakt för denne, eller det sammanhang denne figurerar i har tydligen blivit fint.
Kalla mig gärna gammalmodig, men vad handlar det här om? Själv tycker jag att det är lite pinsamt då jag inte vet vem en person eller företeelse som de flesta känner till.
Speciellt populärt har den här flugan blivit i två sammanhang; sport – och när nobelpriset i litteratur delas ut. När Tomas Tranströmer, som ju ändå får anses vara en person vars existens det ingår i allmänbildningen att känna till, tilldelades priset härom veckan förekom det mängder av kommentarer på nätet med innebörden:
”Vem? Har jag aldrig hört talas om!”
Att vara lite rebellisk, lite hipp och lite över alla andra genom att tillkännage sina tillkortakommanden när det gäller bildning ter sig för mig ofattbart korkat.
Likaså med ”fina” människor som med himlande ögon proklamerar att de aldrig har hört talas om någon som heter Messi.
”Jasså, en fotbollsspelare. Det förklarar saken. Jag har aldrig brytt mig om bollsparkande”, fnyser de föraktfullt. Underförstått ska jag förstå att jag borde be om ursäkt för att jag vet vem den gudabenådade lille argentinaren är.
Man tar sig för pannan. Det går att både vara intresserad av ”finkultur” och sport, både av teater och tv-spel. Men det nya svarta är alltså att vara udda genom att vara obildad.
I alla tider, i alla samhällen har kunskap betytt makt. Men inte i våra märkliga tidevarv. Nu är det plötsligt häftigt att visa att man inte vet.
Det är inte utan att historiens stora hörs sucka.
Och vad kan detta betyda för framtiden? Kommer det att leda till att utbildning och allmänbildning blir något ofint? Om så blir fallet är vi illa ute.
Nej, bättre då att skryta med kunskap, och försöka smälta in i bakgrunden lite så där lagom skamsen när breda ämnen som ligger utanför ens kunskapsomfång diskuteras på kafferasten.
För övrigt har jag läst mycket lite av Tranströmer, det ska erkännas, men matats med både hans poesi och hans storhet av min far kulturredaktören i åratal. Så nog känns det som både ett rätt val av Akademien, och ett modigt då många trott att en nionde svensk inte skulle kunna få priset.
Förresten, här kommer lite bonuskunskap som kan rädda många från pinsamheter i framtiden: man tilldelas nobelpriset, man vinner det inte.
