”Det finns så många hylldykare”
Söker man på ordet ”sorg” i Nyans arkiv får man 628 träffar sedan år 1999. Konstigt att de inte är fler, tänker jag. Sorg är ju något vi alla berörs av i någon form under våra liv. Antingen sörjer vi vi själva eller så kommer vi i kontakt med någon som sörjer. Det är liksom oundvikligt.
Varför skriver hon om det här nu, undrar ni kanske. Nu när naturen är pånyttfödd och spirar av liv. När gullvivorna färgar marken och det doftar sommar. Mitt svar är: just nu har jag inga sorger som mal. Men andra kan ju ha det även om björkarnas löv just slagit ut. Därför.
Jag minns en intervju jag gjorde för ett antal år sedan med en handledare i sorgebearbetning. Mary Andrén-Pada blev änka då hennes första man halkade på isen, fick fiskkniven i benet och förblödde. Efter händelsen såg hon en rädsla i många människor hon mötte.
– Det finns så många ”hylldykare”. Jag vet inte hur många kilo äppel folk har köpt för att slippa prata med mig, sade hon.
När någon närstående går bort är det ett tidens tecken att vi snabbt vill gå vidare, menar Mary. Vi har svårt att stanna till och lyssna inåt. Man ska bita ihop, vara stark, gå vidare.
Men sorgeprocessen har olika uppgifter. Man ska lära sig hantera och bearbeta förlusten. Anpassa sig till nya levnadsförhållanden och lära sig nya saker: någon kanske aldrig har lagat mat, en annan kanske inte bytt bildäcken själv. Dessutom får man en ny identitet. Vem är jag som föräldralös, som änkling?
Föräldern som mister sitt barn kan sörja det oupplevda, det som inte hanns med – första skoldagen, första kärleken, ja till och med de framtida barnbarnen.
Skuldkänslor är inte ovanliga, särskilt om den som blev kvar träffar en ny kärlek. Där var Mary Andrén-Pada väldigt bestämd. Vi älskar inte den som gått bort mindre för att vi finner en ny livskamrat, menade hon. Hjärtat är hur rymligt som helst.
Har ni någon gång känt er obekväm när ni möter en bekant som drabbats av sorg? Jag har det.
Det är svårt att finna de rätta orden. ”Jag beklagar sorgen” låter så formellt. Vissa meningar drar vi till med för att trösta men flyttar samtidigt fokus från den som sörjer. ”Han har det bättre nu” eller ”nu slipper hon åtminstone lida”. Jag tycker inte det finns några rätt och fel. Men en varm kram räcker långt.
Tiden läker alla sår. Eller? När allt känns som mörkast kanske du önskar att du ska få sova i tio år för att slippa sorgen – men har då allt gått över när du vaknar? Det tar tid att läka sår men det är nog inte tiden som läker dem utan sorgen. Och den måste få ta sin tid.
Artiklarna jag fick upp när jag sökte i arkivet på ordet ”sorg”? De handlar om allt från husdjur, mentalvård och Utøya till IFK Mariehamns bingoverksamhet.
