Det är tur att jag inte är en sån
Jag ser farfar sätta sig i bilen och köra till Godby för att köpa den där speciella sortens korv som inte finns i Vårdöbutiken, men som hans älskade katt Putte tycker så mycket om. (Du kommer att neka till detta farfar, men vi vet alla att det har hänt.) Herregud vad folk skämmer bort sina husdjur. Tur att jag inte är sån, tänker jag där jag står, yrvaken mitt i natten, iklädd endast morgonrock för att hjälpa min egen katt, Valdemar, att jaga bort en elak grannkatt som muckar gräl.
Jag ser morfar, som alltid lät sin väldigt icke-knähundskompatibla stövare sitta i hans knä i fåtöljen framför tv:n. Herregud, tur att man inte är sån, tänker jag igen och lägger mig som en ostbåge i sängen för att ge plats åt katten. Han tycker ju faktiskt bäst om att ligga i mitten.
Jag ser damen som tog väldigt illa upp när någon kallade hennes hund tjock. Herregud vem orkar bry sig om något sådant tänker jag, och förklarar att nej Valdemar är verkligen inte tjock. Han har oturligt nog bara extra tjock päls precis runt magen. Det är inte fett, det är fluff. Try to keep up.
Jag ser mannen som när jag jobbade i köttdisken, enligt rykten, köpte oxfilé till sin hund. Herregud vad fjantigt tänker jag där jag ligger platt på mage och fäktar med armarna för att nå fram med en bit Ålands specialost till katten, som har valt att placera sig längst in under soffan.
Jag ser mamma plocka bort blommorna i köksfönstret för att Valdemar ska få plats att ligga där. Han tycker ju så mycket om det. Och jag ser pappa sitta vid köksfönstret och upprepade gånger berätta för en sovande katt hur duktig han är. Herregud, det är ju inte som att katten förstår vad han säger ändå, tänker jag och ropar till samma katt, som nu springer runt och jamar, att jag ju sitter i vardagsrummet.
Jag ser min faster köpa specialschampon och grejer av alla dess slag till sina två katter. Herregud det är ju djur det handlar om, inte människor, tänker jag och springer nästan omkull mamma och pappa i min iver att komma förbi dem och nå fram till Valdemar, när jag kommer hem efter två månader i Sundsvall.
Jag ser min vän som är orolig eftersom hennes katt har varit borta i två dagar. Herregud, han är säkert bara ute och ser sig omkring. Det är väl inget att stressa upp sig för tänker jag, och gråter två dagar i sträck när min egen katt bestämmer sig för att se sig omkring lite.
Jag ser folk på Facebook som köper kläder och konstiga utstyrslar till sina husdjur. Herregud, fnyser jag och fortsätter min kamp med att få på katten en miniatyrstudentmössa. För fatta vad kul, det ser ut som om han har tagit studenten fast han är en katt. Knasigt.
Ja herregud hörrni, det är verkligen tur att jag inte är en sån där som skämmer bort och fjantar mig med mitt husdjur. Det hade ju varit skandal.
