Den underbara sjukdomen
Golf. En ständigt omdiskuterad sport, lika älskad av vissa som hånad av andra. Förmodligen har vi alla tagit del av skämten: ”en glorifierad variant av jordbruk”, ”moderatbandy” och så vidare.
Själv har jag alltid hävdat att det är såväl den vackraste som svåraste av idrotter. Den vackraste för landskapet, den vackert vårdade och strukturerade parken där hålen smeker sig fram genom den terräng som naturen bjuder. Och den svåraste för att du måste ha total kontroll på varje fiber i din kropp, på väder och vind och inte minst dina egna begränsningar och möjligheter.
Att spela golf är både det trevligaste man kan göra, och något som kan göra så ont.
När jag peggade upp för årets första 18-hålsrunda i måndags trodde jag förvisso mest på det förra, men fick uppleva det senare.
Vi gick ut på seneftermiddagen på Ålands golfklubbs Kungsbana. Första hålet gick alldeles lysande. Båda placerade sina bollar på bekvämt avstånd från hålet. Puttarna gick någorlunda väl och tankarna på en strålande runda kom direkt.
Det måste ha varit för att det var just första rundan för året. Hade jag kommit ihåg hur det brukar vara hade jag vetat att det bara kunde gå utför med en så bra start.
Och mycket riktigt. Redan på det andra hålet, ett par 5-hål där drivern åkte fram gick det söderut. Min medspelare som jag på grund av risken för förtal väljer att kalla P skickade sin boll åt vänster. Långt åt vänster. Jag skickade i stället min boll åt höger. P slog en till, lika långt åt höger som min.
Vi letade och letade, men hittade inte bollarna. Kul.
Och så fortsatte det. Visst, vi hade stunder av riktigt bra slag – en mäktig drive på nian gjorde dagen dräglig (på ett sånt där sätt som bara golfare som gillar sin driver kan förstå) – men oftast befann vi oss vid sidan av den klippta delen av banan.
Vad det led tröt också orken, åtminstone för den korpulente chefredaktören, och när vi kom till det sextonde hålet var sagan all. Krafterna var slut och framför oss låg det väldigt vackra par 5-hålet. 470 meter. Uppåt hela vägen. Min boll åt vänster. Andraslaget i en buske. Tredje i en annan buske. Ridå.
Sedan handlade allt om att ta sig tillbaka till klubbhuset.
Man kan förstås läsa den här lilla obetydliga historien och tänka ”finns det verkligen inget annat att skriva om”. En berättigad tanke. För den normala människan.
För ytterligare en skämtsam kommentar om golf är att det inte är en sport, utan en sjukdom. Den som börjar, fastnar i beroendet.
Så är det, det går liksom inte att sluta. Och trots att det värker i större delen av kroppen när detta skrivs planeras redan nästa runda.
Det är den vackraste och svåraste av sjukdomar.
