Den stora åländska indiedeckaren
Säg till om du behöver en coach, sade en coach häromdagen.
En sådan kan hjälpa till med mycket. Knappast med spaltinspirationen men det finns viktigare saker. Att hitta sitt rätta jag, att våga prova på något nytt. Och hur ofta händer det? Här är några grejer som jag borde göra innan det är för sent:
– Ett fallskärmshopp som skulle bli mitt första och säkert mitt sista. Men nej, det gör jag aldrig frivilligt.
– En kajaktur runt fasta Åland, och jag skulle paddla in i varenda liten vik och sjö längs vägen. När jag tittar på den stora Ålandskartan på redaktionsväggen gissar jag att det skulle ta hela sommaren. Lumparn runt skulle bli den stora utmaningen. Där finns det avtagsvatten norrut mot Kastelholm, Näs och Ödkarby och en massa mindre vikar längs vägen. Jag får ont i armarna bara av kartan.
– Skriva en deckare där mördaren väljer offer och tillvägagångssätt utgående från The Smiths sångtexter. Bara huvudpersonen, en ålänning med ovanligt stora musikinsikter, ser mönstret. När mördaren förstår det bestämmer hon att jag, förlåt, huvudpersonen, ska bli nästa offer. Och sedan är hjälten i livsfara varje gång han är ute och stavgångar och möter Röde orms dubbeldäckare eller en tungt lastad långtradare.
Konstigare böcker har författats. Jag måste bara hitta min inre Läckberg.
I vardagen kan coachen hjälpa en att få livspusslet att gå ihop.
Mitt pussel är inte invecklat. Om jag behöver sitta över en timme på jobbet så gör det nio gånger av tio ingenting. Om jag vill göra något privat på stan på arbetstid så gör det ingenting heller. På den här arbetsplatsen finns det ingen som håller koll på hur jag kommer och går eller vart jag surfar på jobbdatorn.
Låter det bekvämt? Väg det i så fall mot uppgiften att fylla en tidning med ny läsning varje arbetsdag, från en bra förstasidesnyhet till dagens ålänning på sistasidan. Vi på redaktionen är flexibla och kan rycka in där det behövs men vi är inte många. Det kan räcka med att en av oss är sjuk eller kompledig för att jobbpusslet ska bli svårlöst. Och när vi har flyt så brukar tekniken strula några timmar senare. Ändå har tidningen alltid kommit ut.
Jo, jobbet kan suga kraften ur oss. Och därför har jag något att skylla på när jag inte diskar varje kväll eller bäddar varje morgon. Det är vardagslösningarna i mitt lilla livspussel.
