Den sista hösten
En sömnlös natt, i behov av något upprepande att tänka på, räknade jag mina skolstarter. Och kom fram till det något svindlande talet 20 med detta år inräknat. Det betyder en hel del, men än jag nånsin kommer att minnas.
Ett myller av skolkamrater, klasskompisar, kursare, lärare, ämnen. Oräkneliga timmar av korvstoppning, läxläsning, uppsatsskrivning. Fem skolor. Alla raster och kaffepauser, alla trötta morgnar, alla långsamma minutvisare. Och så allt det där jag inte minns.
Men framför allt betyder det 20 höstar, och att jag kommit fram till nummer 20 betyder att nästa höst blir något annat. En linje som rätas ut, tänker jag, men förhoppningsvis har jag fel.
Att studera betyder frihet. Att kunna jobba på natten, sova på dagen, men framför allt att kunna välja innehållet i den ram som heter rätt till studiemedel. Att göra det man älskar – läsa och skriva och lära sig och träffa nya människor och vara fri – och ha rätt att göra det. Att göra det man älskar, och vara stolt. Att vara fattig men stolt.
Att studera är också rörelse, att gå vidare, utvecklas. En rörelse som har satt sig i kroppen, är jag rädd, efter alla dessa år och jag undrar hur länge det tar innan den går ur.
Och dessutom har vi det bra, vi som faktiskt får stöd. Men fortfarande betyder studielivet också mycket otrygghet, i alla fall för den som inte har haft möjlighet att lägga undan pengar eller har rika föräldrar att stöda sig mot (och vill göra det). Man klarar sig, men på nåder.
Ofta blir man tvungen att jobba, ofta är man stressad, sover dåligt, vaknar tidigt. Aldrig från man semester. Och studiestödet är fortfarande inte korrigerat efter index, även om det nu äntligen börjar föras diskussioner om det på högre ort. Det är ett stöd som ingen riktigt kan bestämma sig för vad det betyder – en lyx, eller en livsnödvändighet.
Just nu hänger det lite däremella, som den senaste debatten om AMS visade tydligt.
Så det är med blandade känslor jag nu inleder min sista hösttermin, kanske är det dags att börja klara sig själv nu. Och hösten finns ju kvar. På hösten är ljuset avgränsat på något sätt, och det avgränsade ljuset ger ens livsrum konturer.
Sommaren är för ljus, för ljus överallt, för skoningslös. Hösten betyder kontraster, lite mörka hörn där man kan gömma sig. Men framför allt betyder hösten alltid något nytt. I 20 år har hösten varit årets första årstid, första september mitt nyår.
Jag tittar på mitt sinande studiestöd (förlängt och utdraget så långt systemet har tillåtet) och hoppas att den här hösten, den sista i studiernas tecken, blir riktigt lång och riktigt mörk.
Sara Othman
