DELA
Foto: Porträtt Heidi Hendersson

Den ofrivilliga skidåknings-tittaren

Jag har aldrig gillat skidning.

Slalom är kul för det går snabbt utan allt för mycket ansträngning (speciellt om man mest åker störtlopp medans gympaläraren argt vrålar från sidan ”ploga, PLOGA för farao!!”). Men långfärdsskidåkning har alltid varit jämförbart med skärselden för mig. Man blir äckligt ”yllesvettig”, det är enbarmligt tråkigt och förödande jobbigt.

Men så fick jag en kompiskollega som älskar skidning. Och en halv redaktion som tydligen avgudar denna sport. Jag har alltså det senaste året utsatts för diskussioner och anekdoter om skidåkning samt haft min beskärda del av ofrivillig tv-skidaråskådning.

Senast förra helgen blev jag lurad till skid tv-tittande med löften om plättar och fann mig sittande i en TIMME tittandes på något lopp (fråga mig inte vilket) där norska Therese Johaug fick revansch efter dopninngsskandalen (det har ju även sportallergiker som jag inte kunnat undvika att höra om) och den svenska stjärnan Frida Karlsson briljerade.

I en timme satt jag alltså, förvånansvärt engagerad, och följde de två damernas bravader. Men när plättarna tog slut gick jag hem. Någon måtta får det vara.

Men så förra veckan var det tydligen någon stor skid-tävling på gång (hur många finns det egentligen?) och det har livestreamats från laptopar och stor-tv:n på jobbet. Bakom ryggen hör jag mitt i allt ”Nu kommer Frida!” och jag känner ett litet ryck av… intresse..?

Jag måste vända mig om och beskåda Karlssons spurt till mållinjen. Och sen fortsätter jag jobba. ”Hon kan slå Johaug!” hör jag igen och ser att flera av mina kollegor samlats för att räkna ner sekunderna. Jag kan inte låta bli att sticka upp mitt huvud ovanför den sporadiska publiken som samlats bakom min rygg.

Jag måste ju se jag också. Det är nära, men Karlsson slår inte världsettan denna gång. Jag sätter mig vid skrivbordet igen och försöker snabbt skaka av mig det här nyfunna intresset för skidåkningens toppdamer.

Några dagar senare surfar jag runt på nyhetssajter när jag ser rubriken ”Kvinnan som förändrade Vasaloppet – utan att ens mena det”. För ett år sedan skulle jag inte ens noterat rubriken.

Nu läser jag fascinerat om Birgitta Westhed som 1978 klädde ut sig till man för att få åka Vasaloppet (kvinnor fick tydligen inte åka förrän 1981?!) och jag tittar till och med på en video från SVT:s arkiv där hon intervjuas i skidspåret av en reporter.

Och så ser jag hur JAG kopierar länken och skickar den till MIN skidåkande kompiskollega med raden ”Trodde aldrig detta skulle hända. Jag läste just frivilligt en artikel om skidåkning”.

Och där någonstans under vintern 2019 blev Heidi Hendersson marginalt intresserad av människor som tar sig fram på polerade flata träpinnar i snö. Och insåg att det kanske inte är skärselden.

Men jag tänker inte börja skida själv. Någon måtta får det vara.