Den bästa tiden är nu också
”Nej, mamma, du kan inte åka och handla i pyjamas-byxor!”
Direktivet är tydligt och icke förhandlingsbart. Mitt orakel för mode, klädsel och det i största allmänhet passande har talat, och då är det bara att lyda.
Vid fyllda 16 vet Lillsippan mer än jag om det mesta, och alldeles särskilt om mina kläder och när jag kan tänkas vara pinsam.
Jag säger detta utan ironi. Hon vet var mina valkar sitter och vad som passar mig. Hon säger nej till det alltför flickiga, och bara skakar lätt på huvudet när jag närmar mig något tweed-aktigt tantigt. Hennes radar är osviklig när det gäller koftor av litteraturdags-karaktär.
”Nej, mamma.”
Denna min dotter, med sina gröna ögon och sina långa, långa fransar är (kanske med ett undantag) den enda som är så brutalt och kärleksfullt ärlig mot mig. Vi har ännu inte brutit bandet där jag är en del av henne och hon en del av mig, och därför får vi säga saker åt varann som ingen annan får. Därför får hon mig att skratta åt mig själv utan att jag mår dåligt av det.
Därför får jag andas den varma doften i hennes nacke, och därför duger jag till tröst och trygghet.
Inför partiledardebatten som spelades in i måndags uppstod en diskussion om skor. Jag tyckte de bruna kängorna, Lillsippan mina svarta Doc Martens (som jag köpte på Nordirland för 19 år sen).
”Nej, mamma. Det är nästan samma färg som klänningen.”
Jag trodde att nästan var bra nog. Hon visste att nästan är helt fel.
Under alla år med barn har jag tänkt, varje år, varje månad, ibland varje dag: Låt mig få stoppa tiden. Låt mig behålla detta lite längre. Ge mig lite mer. Låt dem inte växa så snabbt.
Just nu är också bra. Just nu, när mammas mat är godast, när mammas franska räcker till för läxförhören (ok, uppsatserna klarar jag inte) och när pojken som kommer på besök lämnar flickan kvar när han går hem.
Snälla, snälla. Stoppa nu.
I en filmsnutt från en familjeresa för ett tiotal år sedan står en nästan vithårig flicka med gröna ögon och glugg mellan tänderna och storskrattar med hela ansiktet. Hon har just hittat på någon ny dårskap, och bara skrattar.
Vilket privilegium, så många år.
