De citrongula trädens stad
Om man skulle visa Mariehamn i världen? En kväll i oktober? Vad skulle en främling se?
Inga Heller vet säkert. En främling skulle se de citrongula träden i Esplanaden.
Löven bildar ett bågformat tak, i valv efter valv, rasslar gula moln ovanför huvudet. Färgen är som mörka citroner. Tro henne. Inga Heller tog hem några löv och satte under lampan.
Tänk detta: Taket är alltså dallrande gult i valvform, mjukt rundat efter lindarnas formationer. Här och där skymtar månen i lövverket. En och annan stjärna kan gnistra till mellan allt detta gula. Som en diamanter på citrongult tyg.
Golvet är citrongult i lager på lager. Prasslande citrongult med en tydlig doft av liv och pånyttfödelse.
Väggarna är mörkbruna pelare. Stammarna är mörka och trygga och står sig bra mot allt det ljusa lysande gula.
Esplanaden i Mariehamn är inte alltid ett citrongult rum inramat av mörkbruna pelare. Det är bara nu, i dessa dagar.
Det är det som är det fina i kråksången, tycker Inga Heller. Allt ändrar hela tiden här hos oss. Om några veckor är allt citrongult borta och förmodligen utbytt mot något glimmande vitt och innan du vet ordet av är Esplanaden full av krokusar som likt kulörta lyktor tänder landningsbanan för vårens sångfåglar.
Från husen blinkar nu ljusblått fladdersken. Det är tv-apparaterna som sprider sitt sken. Framför dem samlas familjerna som framför en lägereld. Någon har liknat tv:n vid vår tids altare. En plats för tillbedjan.
Inga Heller är glad åt sin hundpromenad – utan hund, numera. Hon gläds över Karlavagnen som hänger över kyrkan och sparkar kring i löven ända ner mot Lilla holmen.
Ute på bryggan hörs trafiken en höstkväll i Mariehamn som ett evigt brummande. Man kan irritera sig på det och längta efter tystnaden klockan fyra på natten. Eller så anstränger man sig lite extra och kommer fram till att trafikbrummandet liknar humlornas surrande och det kan tyckas vara lite mysigt.
Från Österleden syns långa oranga stråk ut i vattnet. Det är gatlyktorna som speglar sig stilla och grant.
Från Österleden speglas också blå pelare i vattnet som far söderut i jämn takt. Det är bilarnas strålkastare som kastar sitt ljus i stadsfjärden Slemmern (som enligt Inga Heller snarast borde byta namn till Solfjärden).
I lilla Katthavet syns samma blå pelare mot vattenytan. Men stillastående. Helt stilla. Det är månen som skänker en hälsning till flanören på höstkvällspromenad.
När noterade du senast att bilarnas strålkastarljus ser likadana ut som månens silvriga månljuspelare? Eller att det finns lysande doftande citrongula rum mitt i staden?
