Därför tror jag på mångkulturalism
Där jag växte upp, i Jakobstad på 1970-80-talet, fanns det ingen stor etnisk variation. Det fanns romer (som då kallades tattare), någon enstaka utlänning som betraktades med nyfiken fascination, och några by-original som man spann förskräckliga historier kring.
Den stora striden stod mellan språkgrupperna, och ibland mellan de många frikyrkorna i det österbottniska bibelbältet.
Jag stod med en fot i det finska och en i det svenskspråkiga. Mina vänner fanns på bägge sidor, och redan då insåg jag att de som folk trodde om de andra inte var sant.
En av mina systrar flyttade till Rinkeby på 1980-talet. I hennes trappa i hennes hus doftade det av nya dofter, på torget såldes nya saker och i hennes hem serverades hommos.
På hennes bröllop slogs mängder med tallrikar sönder för att bringa lycka, och på väggen i festlokalens kök fast en präktigt svensk prislista som angav styckepriset för sönderslaget porslin.
Det är klart att det är svårt när saker förändras. Det är klart att man är osäker, och det är klart att det är jobbigt när man blir utmanad. I många av de förkättrade svenska miljonprogrammen finns stora problem med social utslagning och marginalisering, med brist på resurser, arbetslöshet och droger.
Och – detta har jag sett med egna ögon – det finns barn med kinder så mjuka, och ögonfransar så tjocka och mörka. Det finns gamla män kring torg som sitter och pratar och minns platser som kanske rent fysiskt inte finns längre.
Det finns kvinnor som köper grönsaker, unga män som vaktar småsyskon, mammor som skyndar till jobbet och pappor som storhandlar.
Jag vill inte leva i en värld som är statisk och oföränderlig, där vi är tvingade att stanna upp och leva samma liv som våra föräldrar levt.
Jag vill inte att misstro ska vara min starkaste känsla, och inte att en nationalism jag tror är roten till allt ont ska vara det som styr vem jag är solidarisk med.
Vi har byggt ett fantastiskt samhälle för att vi haft möjligheten att exportera både våra arbetslösa, våra nödlidande och våra drömmare och visionärer, till USA, till Sverige, till Australien.
Det är min övertygelse att de inte alla varit exemplariska medborgare, men att de flesta varit anständiga människor.
Precis som de som nu kommer till oss.
