Dåligt morgonhumör eller pms?
Häromdagen väcktes jag att väckarklockans obarmhärtiga tjutande. Den visade på den okristligt tidiga timmen 7.15. Vanligtvis stiger jag upp tidigast klockan 8, även om jag är ledig, fast jag egentligen tycker att all uppstigning före klockan 10 är onödig.
Men just den där morgonen missade jag alltså 45 minuters skön sömn i min varma säng. Tvi vale, tänkte jag. Borde vara förbjudet att börja jobba så här tidigt.
Jag snubblade nedför trappan. Duns duns och voff och gnäll, hördes nedifrån. Öppnade dörren till köket och möttes av en annars fyrbent hund som nu hoppade påtvå ben och var överlycklig över att han skulle få mat den här morgonen också.
”Jädra hund till att vara hungrig”, tänkte jag. Gav honom maten. Klädde på mig och satte mig i bilen.
Den var iskall eftersom jag i min yrvakenhet hade glömt att sätta på kupé- och motorvärmaren. Svordomarna haglade. Vädret var århundradets tråkigaste. Blekt och grått och kallt.
Världen utanför bilfönstret var blek och urvattnad och livet kändes likadant. Svor lite till. Jävla jobb. Satans morgnar. Det är fredag och det här är den första dagen av mitt åttadagarspass. Jag har ingenting att se fram emot.
Usch och fy och tvi vale. Kom på mig själv med att tänka ”Vad är det med mig?”. Och sedan ”Det blir nog bättre bara jag får kaffe”.
Jag trodde verkligen inte att jag hade så dåligt morgonhumör. Har jag inte märkt det tidigare eftersom jag oftast tillbringar morgnarna ensam?
Nåväl. Efter en kopp kaffe har det värsta åskmolnet skingrats och dagen går som vanligt, tror jag, utan att jag är allt för elak med min omgivning, tror jag. På kvällen är jag dödstrött, men ändå orolig i kroppen. Har ångest när jag lägger mig i sängen och somnar sent för tankarna flyger omkring.
Nästa morgon. Då är det samma svordomsvisa som går på repeat igen. Det är när jag borstar tänderna och tar dagens p-piller som ljuset går upp för mig.
Aldrig tidigare i mitt 27-åriga liv har jag lidit så här av att hormonerna åker bergochdalbana. Aldrig tidigare har jag gått omkring med ett åskmoln inombords och hatat allt och alla i min närhet. Aldrig tidigare har jag känt ett lika starkt behov av att sitta instängd i ett rum med en färgglad tröja och krama mig själv.
Jag har inte ett dåligt morgonhumör. Jag har ju pms.
