Dags föda status som ger förtur
Jag är på väg från Kapellskär till Stockholm och en kvinna håller som ivrigast på att fälla ihop sin barnvagn. Den ska få plats i ett av vikinglinebussarnas bagageutrymmen.
För att vara helt ärlig ser jag, medan hon fäller ihop sin vagn, mitt tillfälle att stuva in min egen, väldigt lilla, tygväska vid sidan om det faktiska enorma utrymme som finns till förfogande. Vi får båda plats. Både jag och mamman.
Men hennes tunnelseende gör att hon inte ser ett dyft förutom sitt eget huvudsakliga mål att på guiness rekord-tid få in sin barnvagn.
Hon hetsar och börjar trycka in den medans jag står där och nästan själv trycks med. När min tygväska börjar se slutet (vagnens hjul trycker ihop hela väskan) får jag agera, sträcker mig efter min väska och säger:
– Ursäkta, jag kan flytta på den här först.
Då kommer det. Rakt i ansiktet. (Bildligt talat, för hon har ingen tid att vända huvudet åt mitt håll vilket är 30 grader.)
– Ursäkta jag har bråttom, jag är mamma!
Va???
Nästintill chockad blir jag stillastående med min väska och stirrar in i hela mammaskineriet. Du är mamma?! Ska jag godta ett klumpigt tilltag för att du har fött en unge eller två och nu behöver ta hand om dem? Är jag nedsänkt i någon sorts fått-barnhierarki? Ska mammor ha förtur när de är ute bland folk – och bara ersätta närmast hänsynslöst beteende med ursäkten att de är just mammor?
Ursäkta men jag är dotter! Jag kan fortfarande vara extremt obstinat, lättirriterad och framför allt stressad för att jag måste hålla koll på min egen mamma att hon inte villar bort sig i stora stygga Kapellskär. (För denna mammans två barn stod tyst och snällt och väntade, hållandes i hand, på att hon skulle lägga in deras vagn.)
Bara för det skulle jag inte ursäkta mig enligt ovanstående exempel.
Fast tänk om jag har gångfobi? Jag mår dåligt av att sitta vid gången, mår illa lätt etcetera etcetera. – Ursäkta jag har bråttom, jag är en fönstersittare! och därmed rök en medpassagerares väska med innehåll…
Jag kanske drar detta ganska långt. Det gör inget att mamman i Kapellskär råkar förbise min väska. Hon är stressad. Hon har två barn att se efter, på egen hand, och kanske har hon haft en riktigt jobbig dag. Hon har kanske tidigare varit med om något dramatiskt, tappat bort ett barn under en shoppingtur, en resa eller något liknande.
Det är okej. Förklaring behövs inte heller. Men säg för guds skull inte att du är mamma och därför, därför, ska det vara okej. För det är det inte.
Själv ska jag fundera på om det är dags. Dags att föda status som ger förtur. För ska det vara så är det bäst att hänka på. Att vara på andra sidan är inte riktigt lika trevligt.
