Burn down the disco, hang the blessed DJ
Jag ska bryta ett stort åländskt tabu och klaga på kroglivet.
Efter att ha varit arton i lite mer än två år nu har jag hunnit med ett gäng utekvällar och det är inget jag ångrar (oftast) men på senare tid har jag haft svårare och svårare för att bli entusiastisk när någon gnäller fram ett:
– Uhmm, hörni grabbar, kan vi inte gå till krogen nu?
För det är det perfekta sättet att förstöra en bra fest, eller egentligen, feststämningen överhuvudtaget. Man kommer till krogen och halva sällskapet hittar direkt någon annan att prata med. När man sedan har köat klart tillsammans med alla andra som ska köpa sin (enda) drink har resten också försvunnit. Iväg likt maskrosfrön i vinden för att sprida galenskap och eurosedlar till de andra krogarna. De som tar inträde.
Det är något jag har fruktansvärt svårt med. Jag är inte snål egentligen men finner det arrogant av en krog att tro att de är så bra att det är ett sådant privilegium för mig att gå dit att jag gärna köar där utanför för att sedan betala för att komma in för att sedan köa för att sedan betala samma priser för drycker (ibland alkoholhaltiga) där inne som det kostar på andra ställen som inte tar inträde.
Och när man väl kommit in på en krog är det aldrig heller så kul som man hade väntat sig. Jag kan inte tala för er men om jag går till en krog är det för sällskapets skull, men man har mellan väldigt lite till fuck all glädje av sällskap när musiken är så hög att man inte kan prata med någon. Inte märkligt att folk sitter hemma och dricker för sig själva.
Och man hittar aldrig sin drömtjej på Arken.
Och om jag får kasta in ett sista klagomål (jag märker själv att jag låter som en åttioåring som skrivit en insändare om ungdomens förkastliga beteende. När och varför blev jag gammal?) har jag aldrig fattat grejen med DJs.
Inom låtskrivarkretsar kallas det plagiat om en musiker kopierar riff och melodier från en annan. Inom DJ-kretsar spelar alla samma låtar, som dessutom inte skrivits av någon av dem utan av någon Renfield-aktig producent i någon läskig källare.
Vissa har lite mer ”dunk”, andra har mer ”swoosh” och någon lägger till lite ”drops” (som är stora ”dunk” med några ”swoosh” före) men alla spelar samma låtar. Och folk älskar det. Det finns enorma festivaler där tiotals DJ’s uppträder med samma låtar, typ Tomorrowland.
Och dessutom finns de på varje jävla krog.
För två år sedan, på samma kväll som vi haft skolavslutning från Lusse hörde jag tre eller fyra bra låtar på krogen under en kväll. Det var från en datorstyrd spellista och har aldrig hänt sedan dess.
Det är som Morrissey sjunger i The Smiths’ låt ”Panic”:
”Burn down the disco,
Hang the blessed DJ,
Because the music that he constantly plays,
It says nothing to me about my life”.
Men sen igen dansar jag ju nästan aldrig. Your mileage may vary.
