DELA
Foto: Porträtt Susanna Skogberg

Brandkårister kan stöda barn

I helgen var fotograf-Jeremic och jag på reportage till frivilliga brandkåren i Östra Saltvik, som hade öppet hus. Vi såg stationen, brandbilarna och utrustningen, och pratade med FBK:arna (se reportage i söndagens och måndagens tidning). Vi blev nog kvar där lite längre än tänkt bara för att det var trevligt, både byssbor och FBK:are var snälla och öppna och stolta över sin brandkår.

Det är för övrigt mitt intryck av alla räddningsarbetare som jag har hunnit träffa och prata med under mitt första år på Nyan: kloka, lugna, kapabla människor, som tar av sin fritid för att göra en insats i lokalsamhället. Säkert finns det ett inslag av spänningssökande och äventyrslust också, men om det var den enda drivkraften så skulle säkert mångas engagemang ta slut under de perioder då det inte händer så mycket. Det måste vara något annat som gör att det håller i sig.

Senare samma eftermiddag besökte vi Rädda Barnens evenemang på stadsbiblioteket där de firade barnkonventionens 30-årsjubileum med tårta och program. Där träffade vi bland andra Tanja Rönnberg, som arbetar för Rädda Barnen med frågor som rör barn och internet, och barns utsatthet på internet. Hon sa:

– De flesta barn efterlyser mer tid tillsammans med vuxna.

Vi har alltså frivilliga brandkårister som håller beredskap för bränder och trafikolyckor, men som ofta får vara med om att det går veckor utan att de behöver rycka ut. ”Först händer det inget på två månader och sen kommer det larm tre dagar i rad”, sa en av brandkåristerna i Östra Saltvik. Vi har också barn som saknar vuxenkontakt.

Skulle det inte finnas utrymme här att göra något? Bränder och olyckor förekommer rätt sällan, och det ska vi förstås vara glada för. Men något som förekommer ofta och som blir bara vanligare, det är mobbning och trakasserier, via internet och i verkligheten.

Anonyma hot och attacker hör till vardagen för många barn, ungdomar och kvinnor. Att öppet ställa sig på deras sida borde vara självklart för alla människor med medborgaranda, och var hittar man sådana människor om inte hos den frivilliga brandkåren?

Den är en mansdominerad verksamhet, och alla hyggliga män – brandkårister eller inte – måste känna att det kommer an på dem att markera mot de män som förstör livet för barn och kvinnor. Använda den maskulinitet som FBK traditionellt förknippas som ammunition mot mobbarna. Samma vilja att göra en insats för lokalsamhället genom att bekämpa bränder kunde bli en drivkraft att bekämpa hot och trakasserier av enskilda invånare i lokalsamhället.

Alla organisationer som gör en samhällelig insats borde stöda varandra i att se till att alla barn och ungdomar har någon trygg vuxen att vända sig till, med öppna ögon och öron, och inte minst tid.