DELA

Bort från mig

När jag sitter på mitt arbete har jag bra utsikt över mina barns skolväg. Det händer att jag ser dem traska eller cykla till eller från skolan. Varje gång kniper det till i mitt hjärta. Jag slutar skriva och tittar på dem. Någon gång har jag faktiskt öppnat ett fönster och ropat hej. För att påminna dem om min existens. Men mina kollegor tyckte att jag var fånig så i fortsättningen får jag göra det i smyg.
Senast i dag när jag stod och pratade med nyhetschefen skymtade jag mitt barns jacka genom fönstret. Jag tappade genast koncentrationen och nämnde att där går min son.
– När ska hon sluta med det där, suckades det.
Säkert aldrig. Eller i morgon. Jag vet inte.

Det är en så konstig
känsla för mig att se mina barn, helt lösgjorda från mig och min navelsträng, röra sig mot ett mål utan mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Vi har bott på en liten holme där allt känts tryggt och vant. Nu ska jag klara av att se dem röra sig där Stadsbussen kommer i vansinnesfart och trafikljusen ska fungera och husen ser likadana ut.
Där ska de gå helt utan mig. Tänk om de glömmer bort att jag finns? Är det så här att vara mamma? Känner de inte hur det stretar i navelsträngen?

Trots att navelsträngen
är avknipsad för länge, länge, länge sedan finns det ett osynligt band som tar år att nöta av. Varje gång mitt barn rör sig bort från mig känns det. Första steget, första tanden som lossnar, första dagen i skolan, första provet, första …allt.
För varje första gång de gör något så kommer de längre och längre bort från mig. Och det gör ont, men det är nödvändigt. Tydligen.

Ibland vill jag stanna
tiden och få en lång stund med att bara sitta och titta på mina barn. För man glömmer så fort. När jag ser på fotografier av mina barn säger jag nästan varje gång:
– Vad små de var!
Deras händer och fötter har blivit stora, deras kinder smalnar av och deras gluggar försvinner. De lär sig prata utan småbarnsord, de suckar när man försöker erbjuda dem ”mlöjk” eller ”skabetti”.

Nu när jag skriver
detta ser jag faktiskt ett av mina barn komma traskande längs cykelvägen mot Dalbo. En liten gestalt i en stor värld. Men det går bra. Han klarar sig. Och så småningom lär jag också mig att klara det.

NINA SMEDS